Rapport från vargskogen

I Kläggenreviret i Östmark i Värmland har man jagat i tre dagar och lyckats fälla sex vargar varav den ena är alfahanen i reviret.
– Det är ett extremt svårjagat djur. Snöförhållandena är sådana att vi på stående fot nominerar drevkarlarna till Jerringpriset, säger förbundsordförande Ronny Wester.


Jakten startade på fredagsmorgonen med 22 man i drevkedjan och passkedjan. När dagen var slut hade man lyckats fälla en av vargarna.

– Det är inte lätt. Snön går halvvägs till knäna. Det är tungt att gå timme in och timme ut, men det finns inget annat att göra, säger Ronny Wester.

Andra jaktdagen var lördag och då anslöt sig 64 deltagare på morgonen. Så snart vargarna var ringade påbörjade man jakten. Med tre gånger så mycket folk ökade chanserna att lyckas betydligt.

Drevkarlarna gick in i området och det dröjde inte länge förrän man hade kontakt. Det här handlar om intelligenta djur och de rusade inte, utan höll sig 100 – 150 meter framför drevkarlarna.

– Dagen slutade med att vi lyckades fälla ytterligare två vargar. Det innebar att vi på två dagar fått tre vargar fällda, säger han.

– Hela reviret ska skjutas bort och man har ingen aning om exakt hur många de är. Vi vet bara att det är så många att det är omöjligt att hålla reda på om de gått ut eller om de är kvar i området, säger Ronny Wester.

Tredje jakt dagen anmälde sig 70 jägare och man såg fram mot att lyckas fälla ett stort antal vargar. När man summerade dagen hade man fällt tre vargar varav den ene var revirets alfahane. Under måndagen gjorde man uppehåll i jakten, men under tisdagen fortsätter man med det manskap man kan uppbringa och jakten kommer att fortgå till den 15 februari om man inte skjutit fullt innan dess.

Alla vargar flås på plats, men kropparna ska sedan tas tillvara för att undersökas på Statens Veterinärmedicinska Anstalt i Uppsala, SVA. Skinnen chippas och får behållas av skytten.
När en varg har fällts kallar man på länsstyrelsens personal och det här samarbetet har fungerat mycket bra i Värmland. Personalen kommer snabbt på plats och minimalt med tid måste sättas av till väntetid.

– Hela organisationen fungerar fantastisk bra och vi har inte upplevt störningar av något slag. Jag kan också berätta att vi hittade en nyslagen älg under söndagen öster om Medbäcken, säger Ronny Wester.

Det Ronny Wester noterat är att lite av livsglädjen har återvänt till den hårt prövade befolkningen. Kanske får de för första gången på mer än 20 år uppleva lite lindring i vargplågan.

 

Mats Eriksson

Pudelns kärna

”Vi måste vara med för att kunna påverka”, är ju argumentet som våra etablerade organisationer använder när de får kritik mot att de sitter med i olika grupperingar som ska fastlägga hur vi bevarar vargen i Sverige. Hur relevant är det argumentet egentligen?

Argumentet att ”vi måste sitta med för att kunna påverka”, har använts flitigt av representanter för våra svenska jägareorganisationer under senare år, när deras medverkan i olika konstellationer för vargens bevarande, ifrågasatts av medlemmarna. Man vill alltså få medlemmarna att tro att det bästa sättet att tjäna medlemmarnas intressen är att sitta ner vid samma bord som WWF, Rovdjursföreningen, Naturskyddsföreningen osv..

Men hur relevant är detta argument egentligen? Vad har de påverkat? Har situationen förändrats i positiv riktning för oss drabbade i det s.k. vargbältet? Hur ska den kunna förändras om våra organisationer deltar i uppgörelser som slår fast att vi ska ha varg i våra marker?

Faktum är ju att vi denna dag som idag är aldrig tidigare har haft så mycket varg i våra skogar. Inte sedan 1850-talet.  Sanningen är ju att jägarorganisationerna nu är delaktiga i en överenskommelse som går stick i stäv med vad de flesta medlemmarna kräver. En överenskommelse som slår fast att de deltagande organisationerna är överens om att vi ska ha en livskraftig frilevande vargstam i landet, där inget tak för stammen angetts. T.o.m. det av förbunden som deklarerat Nej till frilevande varg är delaktiga i den överenskommelsen!

Alla jägare i vargområdena har ju sedan länge av bitter erfarenhet insett att varg och jakt aldrig kommer att kunna förenas. Vargen är jaktens bödel  Därför! Ska ett förbund för jägare vara delaktig i överenskommelser som raderar ut jakten i stora delar av Sverige?

Talar inte detta agerande emot allt sunt förnuft?  

Hade det inte, mot bakgrund av att en majoritet av medlemmarna är direkt motståndare till varg, varit sundare att samla ihop opinionen, tagit stöd av medlemmarna och rakryggat deklarerat

att ” vi har inte medlemmarnas stöd för att delta”. Att en gång för alla verkligen ta strid för jakten och jägarna!

Men! Och nu har vi kommit in till pudelns kärna.

Vad skulle då hända med de statliga miljoner som våra etablerade förbund inhöstar årligen? 

Om de med hänvisning till sitt medlemsuppdrag inte ville delta i spelet kring vargen?

Ja, troligen strör inte staten pengar över organisationer som motarbetar politiken.

Alltså blir kontentan att ”vi måste sitta med”. Inte för att påverka, som sägs mot medlemmarna, utan för att säkra pengarna och positionerna. Organisationen ställs mot medlemsintresset och i det perspektivet väger medlemmarnas åsikter ganska lätt. Och kompromisser som ger oss allt fler vargar blir resultatet. Och värnarorganisationerna jublar.

Rädda Jakten RJ säger Nej till frilevande varg, nu och för all framtid. Rädda Jakten kommer aldrig att kompromissa. Ett bevarande av landsbygdens livskvaliteter ger inte utrymme för det.

 

Kjell Dahlin  Rädda Jakten RJ

Behövs ett nytt förbund?

Så har förre chefredaktören för JoF, Bo Svensson, rubriksatt sin krönika i juninumret av tidningen. Han må ju tycka och tro vad han vill men de argument han radar upp för sitt Nej saknar helt relevant bakgrundsfakta.
 

Han kunde exempelvis vänt på frågeställningen och frågat sig själv, varför finns det ett nytt förbund. Det hade varit mera givande och smakligare än att orera om vad ”andra virrpannor och tokstollar” gjort i en förgången tid. Jag kan försäkra att vi aldrig frestats av tanken att Jaktmarker och Fiskevatten skulle bli en förbundstidning. Och jag kan också stå för att vi som startat detta inte anser oss vara varken virrpannor eller tokstollar. Vi har inte gjort annat än att rakryggat stå för våra åsikter i försvaret av våra svenska jakttraditioner. Vilket vi anser att de etablerade förbunden har svikit.

Finns det Bo Svensson någon fråga av större betydelse för den svenska jakten än vargfrågan?

Tror du Bo Svensson på att vi kan släppa våra jakthundar i samma marker där vargar huserar?

Tror du Bo Svensson att andra jaktliga frågor får någon större betydelse i ett scenario där vi varken kan bedriva jakt eller att det inte finns något att jaga?

Anser du, Bo Svensson, att jakten i vargbältet ska säljas ut genom kompromisser och statliga pengar?  

Vi i Rädda Jakten RJ har genom egna erfarenheter kommit till insikt om att svaret på dessa frågor är ett kraftfullt Nej! Och det står vi för utan något hänsynstagande och kompromissande åt något håll. Vi har inga pengar och positioner att försvara.

Vad gäller älgjakten vill vi inget annat än att myndigheternas utformning av föreskrifter och tillämpningen av dessa ska harmoniera med de politiska besluten. Det borde vara självklart för alla. Vi anser bestämt, liksom Kammarrätten i Göteborg slagit fast, att älgen inte äter areal. Den äter foder oavsett på vilken mark det finns.

Att vargfrågan och älgförvaltningen är två tunga frågor frågor är ju helt rätt, men att vi inte har andra frågor på vårt program, vilket Bo Svensson påstår, är ju helt felaktigt. Vi menar exempelvis också att älg- och rovdjursförvaltningen måste samordnas för att kunna behålla jaktbara viltstammar, vi hävdar att viltet är den mest klimatsmarta, närproducerade och giftfria resurs vi har, vi hävdar en översyn och förenkling av regelverken runt vilthantering, vi hävdar jaktens betydelse ekonomiskt och socialt i ett folkhälsoperspektiv osv..   

Vad beträffar förbundets stadgar, som Bo Svensson säger sig ha ”roat sig” med att läsa, kan jag tipsa om att även läsa övriga förbunds stadgar. Denna paragraf 6 som nämns exempelvis. Hoppsan, står det likadant där kanske! Denna typ av paragraf finns i de flesta föreningsstadgar och är inget som ska användas för att smutskasta oss. Detta borde du känt till, Bo Svensson.

Jag kan försäkra att ingen medlem i Rädda Jakten RJ någonsin kommer att uteslutas för sina åsikters skull. Medlemmarna och deras åsikter är ett förbunds största tillgång.

Så, Bo Svensson, behövs ett nytt förbund? Vi som bildat Rädda Jakten RJ, de flesta av oss med ett långt aktivt arbete på olika nivåer i något av de etablerade förbunden, har genom insyn i hur saker och ting hanterats där och vad resultatet blivit av det, kommit fram till att jägarna måste ha en organisation, utan knytning till statliga åtaganden och pengar, där medlemmarna själva i slutändan sitter på makten över utvecklingen. Det är vad vi är

övertygade om är nödvändigt och den som lever får se hur det blir. Nyttiga idioter, behjälpliga att genomföra en ödeläggelse av de svenska jakttraditionerna tänker vi inte vara. Vi lägger våra själar i detta för att vi tror på det och om någon tycker att vi är ”virrpannor och tokstollar”, så bjuder vi på det.

 

Kjell Dahlin, Rädda Jakten RJ

Kammarrätten i Göteborg har slagit fast att det inte finns stöd i författningen att neka markägare registrering av jaktmarker. Domen till trots fortsätter länsstyrelserna med de olagliga besluten. I brev till Naturvårdsverket har Rädda Jakten påtalat detta samt föreslagit en översyn av reglerna för älgjakten.

Upprinnelsen till den omtalade domen i Kammarrätten i Göteborg är att en markägare vägrades registrering av en jaktmark med motiveringen att den ändå inte var så stor att den skulle generera ens en årlig tilldelning av en älgkalv. Markägaren försökte registrera en mark som var 145 hektar. Kravet för att få registrera marken var fastställt till 150 hektar.

Markägaren accepterade inte det utslag han fått av länsstyrelsen och gjorde en anmälan. Ärendet vandrade instans efter instans tills bara Kammarrätten återstod och där gav de honom rätt.

I det läget skulle man naturligtvis kunna vänta sig att myndigheten ändrade sina rutiner så att de skulle överensstämma med Kammarrättens dom, men det har man alltså inte gjort.

Rädda Jakten har i ett nyligen avsänt brev påtalat detta för Naturvårdsverket. Vilket resultatet av detta blir är svårt att sia om, men faktum är att länsstyrelserna i vilket fall har att rätta sig efter den dom som Kammarrätten har avkunnat.

Det innebär att alla markägare som fått avslag på sina registreringsansökningar bör göra ytterligare ett försök att registrera sin mark och samtidigt hänvisa till domen i Kammarrätten.

 

Mats Eriksson, Rädda Jakten

Bengt-Åke och finnstövaren King Foto: Kjell Dahlin Bengt-Åke och finnstövaren King Foto: Kjell Dahlin

Han överger hembygden pga vargen

Bengt-Åke Persson säljer fädernegården och flyttar för att bevara sin livskvalitet.
-  Livskvalitet för mig är att gå ut och släppa harhunden och sitta på ryggsäcken och lyssna på drevet, säger han. Det är borta här nu.


För Bengt-Åke Persson i byn Ramsberg i norra Örebro län har skogen och jakten varit det som gett honom utkomst och livskvalitet. Dels genom den egna skogen på fädernegården och dels som entreprenör med egen skogsmaskin. Jakten har sedan barnsben betytt oerhört mycket för honom. Älgjakt naturligtvis men framförallt har harjakt med stövare varit ett livsintresse.

Jakt som bedrivits på de egna 192 ha men också tillsammans med grannar i byn. Hundar, såväl älghundar som stövare, har Bengt-Åke haft hela sitt liv.

Bengt-Åke planerade i början av 2000-talet att trappa ner entreprenörsverksamheten för att kunna ägna mera tid i skogen tillsammans med sin stövare. Men de som styr över vargpolitiken ville annat. Vargspåren i markerna sågs allt oftare och osäkerheten över om det fanns varg på skogen gjorde jaktdagarna varken flera eller roligare. Därför skaffade Bengt-Åke en mindre maskin och började köra igen, på halvtid.

- Att gå hemma hela dagarna tillsammans med en jaktsugen stövare och bli mer och mer  förbannad och frustrerad, gick inte.

Vid den här tiden, 2004-2005, började Bengt-Åke få klart för sig vad som skulle hända, och tankarna på att flytta norröver, till vargfria delar av Sverige, började gro. Jämtland kände han ju redan ganska bra, eftersom han jagat älg uppe i Svaningen i 40-års tid. Och vid den här tiden började letandet efter lämpliga objekt på internet.

Men att sälja fädernegården, där man levt sitt liv och känner varenda sten är ju inget man gör bara så där. Det är många tankar på vägen innan man kommer till ett beslut.

- Det känns egentligen för djävligt att det ska behöva gå så här. Tankar runt allt det här snurrar i skallen hela tiden.

Vargförekomsten är nu permanent, ingen hund kan släppas, den redan tidigare låga älgtilldelningen föreslås minskad med 50 procent och den för bygdens folk så betydelsfulla jakten har i praktiken raderats ut.

- Vad har vi för politiker som kan låta det här ske? 

- Hur kan det satsas så mycket pengar på detta, när sjukvård och åldringsvård ser ut som den gör?

Men nu är beslutet fattat och rust och tillbyggnad på en egendom uppe i Bispgården med tillhörande jakt på 9500 ha, pågår för fullt. Flyttlasset ska gå och hemgården ska säljas.

Men då visar sig en annan effekt av vargen. LRF har bedömt att uteblivna jaktmöjligheter på fastigheten minskar försäljningsvärdet med 300 000 kr.

- Vem ska ersätta mig för det, säger Bengt-Åke.

- Jag har inte bett om att få hit dom. Vem är ansvarig?

Det är självklart att Bengt-Åke inte tycker att vi ska några frilevande vargar i våra skogar, inte någonstans.

- Det är ynkligt med alla som säger ja till varg men inte vill ha några hos sig, säger han bestämt.

- T.o.m. finansminister Anders Borg sa ju så.

När vi pratar om vargvännernas argument om att flera hundar omkommer i trafiken än genom vargangrepp säger han kort,

- Bilar behöver vi ju ha i samhället.

 

Kjell Dahlin, RJ

Vargens återkomst
-en framgångssaga eller tragedi?


Den överenskommelse som undertecknas i Bryssel den 10 juni, torgförs av WWF som ”en historisk överenskommelse om rovdjur i Europa”. Återigen är värnarorganisationerna nöjda efter att ha fått in brukarnas organisationer i sammanträdesrummet. Vi måste vara med för att påverka, sägs det. Och den policyn har varit rådande i Sverige historiskt. En god föresats kan tyckas, men någon annan förändring än att vi i varglänen idag har mera vargar än någonsin och att påverkan på näringar och intressen aldrig varit större, har vi inte sett mycket av de senaste årtiondena. Vad talar för att det blir annorlunda nu?

Man kan inte låta bli att dra en parallell mellan rovdjursivrarna och den store Joe Labero, de plockar av oss det mesta in på bara skinnet medan vi ovetande skrattar och är glada att få vara med.  

Man ska komma ihåg att det dokument som från början låg till grund för den överenskommelse som nu ska undertecknas, Manifest för bevarande av stora rovdjur i Europa, så tydligt beskrev vad WWF och EU-kommissionen ville åstadkomma, att det fick skrivas om och ”mjukas upp”, för att få brukarorganisationerna att ställa upp. Men vad starka krafter inom grupperingar närstående EU-kommissionen egentligen vill med rovdjuren i Europa, behöver man inte tvivla på. Vi ska anpassa och inrätta våra liv till en samexistens med rovdjuren.  

Hur påverkar man exempelvis den frilevande vargstammen i Sverige så att svenska jakttraditioner med drivande och ställande hundar kan fortleva? Finns det någon möjlighet att uppnå detta med mindre än att vi inte har några frilevande vargar i våra skogar? Ska våra brukarorganisationer som undertecknat överenskommelsen kräva den lösningen i Bryssel? Rovdjursförvaltningen ska ju ta hänsyn till regionala och lokala förutsättningar. Och förutsättningarna för jakt med lösa hundar i kombination med frilevande vargar finns ju inte.

Hur påverkar man så att den grundlagsskyddade äganderätten tillgodoses så att fastighetsägare kan nyttja sin fastighet för jakt och få avkastning av sin fastighet genom egen jakt eller arrende, när en frilevande vargstam omöjliggör jakt, dels på grund av hund-vargkonflikten och dels av brist på jaktbart vilt? Vem ska ersätta fastighetsägaren för de ekonomiska förluster som han drabbas av vid en försäljning, när jakt på fastigheten inte längre är möjlig p.g.a. vargförekomst?  

Hur påverkar man så att fäbodbrukare och övriga djurhållare orkar fortsätta med verksamheten, för att bevara kulturarv och öppna marker, till gagn för den biologiska mångfalden, efter att de hittat djuren döda och lemlästade?

WWF:s rovdjursansvarige Tom Arnbom säger i ett pressmeddelande att, citat: ”Rovdjurens återkomst är en framgångssaga”. Man kan undra om han själv förstått hur rätt han har. Alla sagor är ju skapade av människor och det är väl tveklöst så även med denna saga.

Men tyvärr är det ju ingen saga. Det är en påtvingad verklighet och ett övergrepp som för många människor är en tragedi.


Kjell Dahlin, RJ

Rädda Jakten RJ och LRF Sydost är realister

Enligt en notis i Jaktjournalen den 30 maj har LRF Sydost i stort sett kommit till samma realistiska syn på vad en fast vargstam leder till, som vad  Rädda Jakten RJ bl.a. grundar sitt Nej till frilevande varg på.

Enligt en notis i Jaktjournalen den 30 maj uttrycker LRF Sydost genom sin ordförande Lars Ove Johansson skarp kritik mot en permanent vargstam i södra Sverige.
Se artikeln.

LRF Sydost tycker inte att Naturvårdsverkets plan om ett antal vargföryngringar i södra Sverige är realistisk. Flera av argumenten för kritiken stämmer väl överens med flera av de ståndpunkter som Rädda Jakten RJ grundar sitt Nej till frilevande varg på.

Först att det med en livskraftig frilevande vargstam i landskapet inte kommer att vara mödan värt att hålla betande djur, vilket leder till att djurägare slutar hålla djur och landskapet växer igen. Vilket innebär ett stort hot mot den biologiska mångfalden.

LRF Sydost pekar också på att det inte finns någon utredning som belyser de socioekonomiska konsekvenserna av en vargetablering och att det inte heller är utrett hur ekonomisk kompensation för drabbade ska se ut.

Precis det som Rädda Jakten RJ tidigare krävt i skrivelser till regeringen.

Det är glädjande att LRF Sydost  ser så nyktert på planerna för vargens erövring av Sveriges landskap. Det som grumlar glädjen är ju den EU-plattform för de stora rovdjurens samexistens med människor, som våra stora medlemsorganisationer, bl.a. SJF (vilka andra?) enligt uppgift tänker ställa sig bakom den 10 juni. I detta EU-dokument förutsättes ju rovdjuren ha samma rätt till Europas territorium som människan. Och kan inte människan samexistera med rovdjuren är det människan som ska stryka på foten.

Att sådana visioner fått genomslag inom EU är mycket oroande men än mer oroande är att svenska organisationer som ska företräda sina medlemmar är beredda att diskutera rovdjuren med dessa visioner som grund.

Men det är klart, kunde jägarnas och näringsidkarnas organisationer göra gemensam sak med Rovdjursföreningen och Naturskyddsföreningen om en svensk vargstam med Gynnsam bevarandestatus i Vargkommittén, så är väl allt möjligt.   

 

Kjell Dahlin Rädda Jakten RJ  

Cristoffer Fjellner (M) Cristoffer Fjellner (M)

Jakten och jägarna, Naturskydds-
föreningens spottkopp


Jan Bergstam och Lisbeth Bekkengen har ondgjort sig över en text signerad av moderaten Christoffer Fjellner som han randade ihop i anledning av EU-valet. Orsaken är att Fjellner åberopar jägarintresset som orsak till hans inställning till varg.

Nu vet man inte om man ska skratta eller gråta, men jag förstår att det var ett halmstrå för en desperat NSF.

Christoffer Fjellner representerar en regering som suttit vid makten i åtta år. Vad har hänt på vargfronten under den tiden. Jo, vargstammen har ökat på ett sätt som ingen trodde var möjligt. Det Fjellner menar med sin text är att han skiter i vargen, det är bara rösterna på valdagen han vill åt. Hur ska man annars tolka den situation vi har idag?

Vi förstår ju var och en att det skulle vara ytterst fördelaktigt för bevarandesidan om fokus kunde flyttas så att det bara var en fråga för jägarna.
Det är ju ingen tvekan om att Bergstam och Bekkengen vill flytta besluten så långt bort från vargreviren som möjligt och att de som drabbas bara är diffusa kategorier.  Möjligen skulle man kunna ställa upp på att en regering där Miljöpartiet ingår aldrig kommer att gå jägarna till mötes, där har Fjellner rätt, men det är å andra sidan ingen högoddsare att han skulle skriva just den meningen i en debattext av den här sorten.

Det är skamligt av Bergstam och Bekkengren att försöka blanda bort korten. Det handlar inte om att 3 procent försöker bestämma över 97 procent. Här handlar det om betydligt fler och frågan är idag om inte vargmotståndet är i majoritet. Vad NSF:s representanter gör är att försöka gömma undan att vargen aldrig någonsin har gått att förena med djurhållning, någonstans. Den förstör, pinar, lemlästar och dödar allt den kommer åt. Därför är den hatad och avskydd varhelst den etablerar sig. Det är sanningen.

Det är bra att Bergstam och Bekkengren lägger korten på bordet och erkänner att bevarandesidan struntar i fakta och vittnesmål från drabbade. De är positiva till att samekulturen, jägarkulturen, fäbodkulturen och livet på landsbygden offras för en djurart som enligt experter inte är annat än hundar med inslag av varg. Det vore ärligare om de erkände att det som nu sker är ett försök att skapa en för svenska förhållanden anpassad stam av byrackor.
Nej, ni har upphöjt er själva till gudomlighet, ni saknar empati med de som får ta konsekvenserna och i er infantila värld har ni glömt bort att det som ni förespråkar inte är mångfald, utan enfald. Ni offrar de svenska hagmarkerna vars naturvärde jämställt med Amazonas regnskogar. Vargen har gjort mulbetet omöjligt, alltså själva förutsättningen för att dessa marker skall kunna leva vidare.

Till sist noterar jag att Bergstam och Bekkengren efterlyser ytterligare forskning beträffande vargen. Tyvärr har de båda missat att svaren har varit kända så länge det funnits varg, men tydligen inte av Naturskyddsföreningen.

Det här blir nu extra delikat när man läser att LRF i södra Sverige anser att man inte kan ha varg. Är den åsikten bara ett olycksfall i arbetet, eller är det ett absolut konstaterande. Det ska bli spännande att se om Rädda Jakten får sällskap när det gäller nej till frilevande varg.

 

Mats Eriksson, Rädda Jakten, RJ

Varför agerar inte Sverige angående vargens skyddsstatus?

Det är uppenbart att vargens skyddsklassning som starkt utrotningshotad art idag saknar grund. Såväl globalt som i ett Europaperspektiv som i ett svenskt perspektiv.

Det är uppenbart att vargens skyddsklassning som starkt utrotningshotad art idag saknar grund. Den finns idag i antal och koncentrationer som är långt större än vad de relativt tätbefolkade områdena där den finns klarar. Områden som inte på något sätt motsvarar de områden av vildmarkskaraktär som den äkta vargen kräver. Vilket också motsäger att det skulle vara renrasig gråvarg som dagens återetableringsprojekt hanterar. Men detta är ett eget ämne att återkomma till.

Röster höjs nu på olika håll i Europa för att få en ändring till stånd vad gäller vargens skyddsstatus inom EU. I Bernkonventionen och i Art- och habitatdirektivet. Detta som en följd av att människors påtvingade samexistens med vargar börjar bli ett växande problem. En ändrad skyddsstatus skulle göra det möjligt för enskilda länder att förvalta vargstammen och hålla den borta från områden där den med hänsyn till mänskliga aktiviteter absolut inte kan vara.

En fråga som då blir ofrånkomlig är varför Sverige inte tagit något initiativ för att få vargens skyddsstatus ändrad? Regering och riksdag, Naturvårdsverk, forskare, ja i stort sett alla utom bevarandeorganisationerna säger sig ju vara överens om att vargen i Sverige måste förvaltas.

Det finns också ett riksdagsbeslut på ett minimiintervall där gynnsam bevarandestatus anses uppfylld. Vilket med råge är uppfyllt t.o.m. i de officiella statusrapporterna och än mera i vad som torde vara det verkliga antalet vargar i Sverige. Men, trots riksdagsbeslut har förvaltning inte kunnat påbörjas, just pga vargens status som starkt utrotningshotad enligt EU,s listor. En förändrad skyddsstatus, anpassad till den verkliga situationen skulle helt förändra scenariot och ge det svenska parlamentet kontroll över vargens utveckling i Sverige. Vilket i sin tur skulle få människor att åter tro på en demokratisk förändring av deras framtidsutsikter.

Att begäran om förändringar är möjlig visar ju initiativen från andra håll i Europa, varför attityden att gång efter annan bara beklaga läget, hänvisa till vad EU säger och har sagt och sedan sitta stilla i båten, inte blir trovärdigt. Det finns väl inget, inte ens inom EU-lagstiftningen som kan vara hugget i sten för all framtid, oberoende av förändrade förutsättningar.En begäran om omklassning av vargens status verkar minst sagt rimlig med hänvisning till den förändrade situationen. Det var också defacto så att när Sverige undertecknade Bernkonventionen fanns inga vargar i Sverige överhuvudtaget.

Svenska makthavare har mycket att bevisa vad gäller viljan att verkligen ta tag i vargfrågan.

Eller finns det en annan agenda? Spelar man med i EU-kommissionens rovdjurplaner för Europa dikterat av rovdjursfanatiker inom IUCN.

Att sitta stilla i båten och att inte förarga EU-kommissionär Potocnik verkar vara den rådande taktiken.  

Mot bakgrund av denna frågas stora ekonomiska och sociala betydelse för stora grupper medborgare, borde svenska makthavare aktivt söka lösningar, till förändringar som skulle göra det möjligt att komma ur det skruvstäd som vargfrågan har kopplat på det svenska samhället.

Varför sker inte detta?  

 

Kjell Dahlin     

Slovenske kommisionären Potocnik Slovenske kommisionären Potocnik
Ska min vardag styras av ekosoferna* i Bryssel?

Var det meningen med EU att skapa ett maktkoncentrat som skulle påverka det vardagliga livet ända ner på gräsrotsnivå? Utan möjlighet till nationellt självbestämmande ens i frågor av avgörande betydelse för det egna landets medborgare regionalt?

Jag kommer aldrig att acceptera att jag ska tvingas ge upp allt det som jag värdesatt mest i mitt liv på landsbygden, allt som jag fostrats till att tro på och lära mig och som jag hoppats kunna föra vidare till mina barn och barnbarn.

Jag kommer aldrig att acceptera att detta ska ske pga att fanatiska rovdjursekosofer lyckats ta kontrollen över besluten i Bryssel och ställt allt sunt förnuft i skamvrån. Som dessutom med fina ord försöker vinna min acceptans med fina ord om hänsyn.

Den svenska modellen att ”sitta med” och ”skriva under”, med argumentet att ”är vi inte med kan vi inte påverka” fungerar inte heller, är kontraproduktiv och har inte gett något annat resultat än fina ord på papper, allt medan rovdjuren och problemen har har mångdubblats. Hur länge ska organisationssverige låta sig luras till detta?

Hur kan det vara så att den slovenske kommisionären Potocnik sitter på sin maktposition i Bryssel och slår den svenska regeringen på fingrarna vad gäller rovdjurspolitiken i Sverige. Som hotar med straffåtgärder om nödvändig jakt på varg genomförs i Sverige, medans det i hans eget land, Slovenien, jagas varg årligen, med en betydligt mindre vargstam än vad Sverige för närvarande hyser.

Så här står det bl.a. i det dokument som EU-kommissionen ställt som villkor att underteckna, för att få vara med och utforma EU- plattformen för samexistens mellan människor och stora rovdjur: EU:s Habitatdirektiv är det överordnade legala instrumentet för bevarande och underhåll/förvaltning av stora rovdjursarter på en säker/förmånlig bevarandenivå inom EU. I klartext så är  det egna landets lagar och förordningar rörande dessa frågor av noll och intet värde. Riksdag och regering finns på ståplats norra!

Hur har det kunnat bli så här?

För att lättare förstå det behövs en historisk tillbakablick.

I Stockholm bildades 1973 the Wolf Specialist Group, biologer och zoologer knutna till universitet och naturorganisationer.

The Wolf Specalist Group ingår i SSC, Species Survival Commission, som i sin tur utgör en del av IUCN, the International Union for the Conservation of Nature and National Resources.

IUCN har knytningar till regeringar och myndigheter över hela världen.

The Wolf Specialist Group behandlade vid ett möte i september 1995 något som kallades Wolf Recovery Strategy for Europe, strategi för återinförande av varg i

Europa. Denna strategi skulle utarbetas inom gruppen och via IUCN/SSC sändas till Bernkonventionen för att antas som en del av konventionen.

Hur det blev har vi på landsbygden bittert fått erfara!

Bernkonventionen och Art- och Habitatdirektivet har degraderat oss till varelser  underordnade vargen!

Och som grädde på moset har EU-kommissionen nu låtit en specialistgrupp från IUCN/SSC författa en vision om hur rovdjuren ska erövra Europa, ett Manifest.

En intressant iakttagelse i sammanhanget är att efter att the Wolf Specalist Group hade sitt möte i Stockholm 1973, lanserades Naturskyddsföreningens Projekt Varg, 1974, alltså planerna om hur en vargstam skulle byggas upp i Sverige.

Och ännu intressantare är att det åren därefter skedde precis det som Projekt Varg hade lagt en plan för!

Hela denna kedja av faktiska händelser visar tydligt hur ekosoferna arbetat sig fram i maktens korridorer ända fram till EU-parlamentet. Inget har skett av en slump. Inte ens att vargarna ”dök upp”, eller kanske rättare ”dök ner” i Värmland på 80-talet.

*(Ekosofi – ” frälsning från självtillräcklighet")

 

Kjell Dahlin, Rädda Jakten, RJ

Bryssel har annekterat svensk glesbygd

En kommentar till Kjell Dahlins text

Målsättningen för den långsiktiga rovdjursutvecklingen i Europa ligger klar och hur människor och stora rovdjur ska samexistera kommer inom kort att bestämmas i Bryssel.

Ingen har någonsin kunnat samexistera med vargen, någonstans. Den är hatad och avskydd varhelst den dyker upp, den har ingen plats i kulturlandskapet och den omintetgör alla möjligheter till gröna näringar.

För ett år sedan var manifestet om rovdjurens framtid i Europa klart, fabricerat av naiva ekofascister vars syn på landsbygdsbefolkningen inte andas annat än förakt.
Det hela bygger på att man bara tar för sig av landsbygden, att befolkningen där ska acceptera och om det sedan går att kombinera med en levande landsbygd intresserar inte ekofascisterna.

Det här fungerar naturligtvis bra i Sverige där man sedan länge fallit på knä för EU och där vi inte lyckats med konststycket att hitta folk till riksdagen som har tåga nog att ifrågasätta.
På det sätt som detta nu görs kan man utan minsta tvekan påstå att den svenska regeringen säljer ut glesbygden på ett förräderiliknande sätt, man stjäl av jordägarnas grundlagsskyddade rätt till näringsverksamhet. Sveriges senaste regeringar har öppnat dörren för övriga Europa och satt upp skylt med texten ”Kom hit och ta för er”.

Som det ser ut idag kan man också, utan minsta tvekan påstå att Sveriges regeringar på senare år varit överens om att döda samekulturen, fäbodkulturen, jägarkulturen och att göra överlevnaden på landsbygden hopplös. Det sorgliga är att alla partier är lika skyldiga, alla partier är överens om att landsbygden måste dö för att naiva ekofascister ska få förverkliga sin dröm att fylla länder som Sverige med rovdjur.

Det här är tecken på någonting och det är inte nytt, det har pågått i flera decennier och visar bara att lokal politik är chanslös mot globala trender som exempelvis urbanisering. Utbildning, jobb och annat drar till sig allt större mängder med folk.
Titta bara på Sverige 170 kommuner i landet har krympt sedan 1995 och allt hopp om återhämtning är ute när EU förbjuder riktade stöd till regioner och annat.

Av detta kan man bara dra en enda slutsats. Något är fundamentalt fel när glesbygdens representanter hela tiden kan köras över av kollegorna från städerna. Landsbygden blir som en sumpmark som alla vill dika ut, utom det fåtal som ska försvara den.
Det är en motbjudande tanke, men glesbygden är annekterad av galna och naiva ekofascister, vi är förrådda av våra egna riksdagsledamöter och då får vi prova andra grepp, låta andra få chansen att representera oss.

 

Mats Eriksson, Rädda jakten, RJ

Nu är det dags igen – i ännu större skala

EU-kommissionens manifest för stora rovdjur i Europa och EU-plattformen för samexistens mellan människor och stora rovdjur är en vidareutveckling av det ursprungliga Projekt Varg.

En inblandad i manifestets utformning uttalade sig så här i ett mail för ett antal år sedan, ” I slutet av 1900-talet var det nödvändigt att spela på folks känslor, fånga uppmärksamheten och sätta tryck på regeringar. Vi lyckades fullt ut. Men nu är vi på 2000-talet och fokus har ändrats. Nu gäller det att få människor att acceptera att vargen är en naturlig del i landskapet.”

Det har inte gått lång tid sedan våra stora medlemsorganisationer för bl.a. landsbygds- och jägarintressena, förenade sig med bevarandeorganisationerna för de stora rovdjuren och ställde sig bakom den statliga Vargkommitténs idéer om hur de stora rovdjuren ska bli en bestående del av det svenska landskapet. Ett agerande som totalt går på tvärs med själva grunden för dessa organisationers existens, nämligen att samla medlemmar till stöd för arbetet med att utveckla och skapa en Gynnsam Bevarandestatus för landsbygdens näringar och intressen in i framtiden. Vilket aldrig kan uppnås med allt större rovdjursstammar. Ett faktum som många nu börjar upptäcka och tar konsekvenserna av.

Men! Nu är det dags igen – i ännu större skala.
Det av EU-kommissionens expertgrupp presenterade manifestet för bevarande av stora rovdjur, översatt från engelska av Mats Persson, ordf. i Folkaktionen Ny Rovdjurspolitik, www.folkaktionen.com , klargjorde på ett alltför tydligt sätt rovdjurens företräde framför landsbygdsmänniskors intressen, varför det ersattes av en Överenskommelse om en EU-plattform för samexistens mellan människor och stora rovdjur. Alltså en frivillig gruppering av organisationer med intresse av dessa frågor.

Men för att få vara med och skapa denna plattform måste man samtycka till och skriva under ett antal grundläggande principer. Egentligen liktydigt med manifestet, med den skillnaden att de mest utstickande hörnen har rundats något.

Avtalet har sin grund i Art- och habitatdirektivet och att landskapets livsutrymme ska delas mellan människor och stora rovdjur.

Jägarnas Europaorganisation, FACE, som hade möte på Öster Malma den 9 -12 april 2014, under värdskap av Svenska Jägareförbundet, meddelade på sin hemsida den 16 april att medlemmarna kommit överens om att skriva på avtalet och att acceptera Överenskommelsen om en EU-plattform för samexistens mellan människor och stora rovdjur, vilken kommer att sjösättas av kommissionären Janez Potocnik i juni månad.

Återigen har en svensk medlemsorganisation för ett landsbygdsintresse gått rovdjursintressena till mötes och slunkit in i kompromissandets labyrinter.

Man kan nu bara hoppas att andra landsbygdsorganisationer inte låter sig luras in i samma fälla.


En sak är fullständigt klar. Hur än dessa rovdjursdokument utformas, hur de än ”slätas ut”, så är upphovsmännens övertygelse och strategi oförändrad. Rovdjuren har legal rätt till vårt territorium och våra landsbygdskulturer får och kan bara överleva om rovdjuren får och kan leva i livskraftiga populationer mitt ibland oss. Rovdjuren går först.

Det är en sjuk och skrämmande åskådning som på sikt hotar vår försörjning.

Kjell Dahlin, Rädda Jakten, RJ  

Protest eller rösta som vanligt

Det drar ihop sig till EU-val och sedan till riksdagsval. För jägaren och landsbygdsfolket är det några överväganden till som ska göras innan man lägger valsedeln i kuvertet.

Den 25 maj är det val till EU i Sverige. Då ska vi vara klara över vilket parti och vilken kandidat vi ska ge vårt förtroende. För oss jägare är detta inte förknippat med så liten tankemöda. Helst av allt skulle man vilja ge det förtroendet till någon som inte redan har missbrukat det.
Nu blir det riktigt svårt, vem skulle det kunna vara … , vem är det av partierna som ännu inte slagit våra förhoppningar i kras ett antal gånger och då måste vi, hur illa det känns, konstatera att det har ALLA gjort.

Eftersom det inte finns något bra parti måste vi ta ställning till om vi ska rösta på det minst dåliga, eller, och det är ett alternativ, om vi ska lägga oss i protest på sofflocket.

Sedan 2006 har vi haft en moderatledd regering som innan sitt tillträde reste runt och lovade att nu skulle det bli ordning på vargfrågan, som det var kunde man ju inte begära att människor på landsbygden skulle ha det. Vi såg hur det gick och Bengt Anders Johansson har gjort vad han kunnat för att dupera oss, år efter år.
Nu är han borta och en ny jaktpolitisk företrädare har ersatt, Ulf Berg, från Dalarna. Han fortsätter i sann Johanssonanda som en auktionist. Problemet är att han är genomskådad innan han kommit igång, hans trovärdighet är redan förbrukat, av andra än han själv. På samma sätt är det med Folkpartiet och Centern. För Folkpartiet är det nog inga problem, de kan fortsätta sin slummer i riksdagsbänken. För Centern däremot borde alla idéer vara av yttersta karat, men med de väljare de vänder sig till är inte vargfrågan en framkomlig väg till Riksdagen.

Återstår så Kristdemokraterna. De lanserar en fantastisk ide i sin senaste folder som de mycket intelligent kallat för EUROPAVALET. I en av insparkarna har man krystat ur sig rubriken ”Sverige ska bestämma över vargjakten” och för att nå sina drömmars mål lanserar man journalisten Lars Adaktusson från Stockholm.
Det borgerligas CV är ju inget att göra reklam för, men det var ju kul när KD för första gången fördjupar sig i vargproblemen och lanserar Lars Adaktusson för att komma till rätta med detta. Alliansalternativet är dödfött.

Socialdemokraterna säger sig driva valkampen på egen hand trots att de står i beroendeställning till ett par andra partier för att komma över makten i parlamentet.
Partiet tillhör bevarandesidan och skulle, även om de fick egen majoritet inte göra minsta lilla för att lösa jägarnas och landsbygdbefolkningens problem med vargen. Dödfött.
Säga vad man vill om Vänsterpartiet, men de håller ord och de är nog villiga att skriva under på ett par tusen vargar till. Dödfött.
Samma sak kan man säga om Miljöpartiet. Det finns inga möjligheter att ändra deras syn på vargen. Dödfött.

Återstår Sverigedemokraterna och Landsbygdspartiet Oberoende. De förstnämnda sitter redan i riksdagen, men var de står i rovdjursfrågan vet vi nog inte så mycket om.
Landsbygdspartiet är nytt, men har profilerat sig som vargmotståndare, men om de ställer upp i EU-valet och riksdagsvalet vet vi inte idag.

Ska vi proteströsta är det nog de båda sista som kan vara aktuella, men det är en utopi att tro på en riksdagsplats för LPO.
Om de som blir av med rösterna vill ha oss tillbaka måste de ändra politik och om de som får rösterna vill ha dem kvar måste de omedelbart börja leverera.


Mats Eriksson, Rädda jakten, RJ

 

Rädda Jakten i Norrbotten

I Norrbotten är man medveten om sin gräns mot Finland och är beredda på kamp om myndigheterna fattar beslut om en vargkorridor genom Norrlandslänen.
Sympatierna för varg är få och små, men glädjen stor över att det finns en organisation som vågar stå upp för nej till frilevande varg och generell skyddsjakt.


Sedan länge har det funnits ett önskemål om att RJ skulle arrangera ett möte i Luleå, men av olika skäl har detta dröjt till sista helgen i april.
Antalet besökare kunde varit större, men de som kom var angelägen om att någon måste ställa sig i spetsen för att bromsa och på sikt förhindra den katastrof som vargen innebär.
Här är jakttraditionerna starka och varje hot mot jägarkulturen möts av starka protester. Från RJ kom vice ordförande Göran Karlsson, Trollhättan och Mats Eriksson från Jämtland för att redogöra för anledningen till att en tredje jägarorganisation bildats. Vi redogjorde för vår inställning, främst i vargfrågan, men även när det gäller förvaltningen av älg och frågan om äganderätten.

Vi är säkra på att vårt besök uppskattades och vår försäkran om att vi står för nej till frilevande varg i Sverige var inget som gick att missförstå. Det kunde vi konstatera av rapporteringen i media.
I och med detta besök går arbetet igång med att bilda en RJ-region i Norrbotten och den kommer successivt att utökas söderut. Vi konstaterar nu att intresset för Rädda Jakten är stort ute i landet.

Vi hann också med ett studiebesök på Camp Svani, en jakt och fiskecamp garanterat vid sidan av. Här kan man jaga helt ostörd av vägar, järnvägar och annat. Hit åker man om man vill uppleva den ultimata vildmarkskänslan utan störande inslag som exempelvis elektrisitet. Hit kommer jägare både från södra Sverige och från Norge och Finland. Under älgjakten kommer många hit från vargmarkerna för att få jaga med sina hundar. Titta på Camp Svanis hemsida www.campsvanis.se

Mats Eriksson, Rädda Jakten, RJ

Eirik Granqvist kompletterar Rädda Jakten artikel

Eirik Granqvist har läst min artikel – Äkthetsintyg utan värde - och vill här ge våra läsare lite mer fakta beträffande uppdraget som sakkunnig i rättsfallet med de finska jägarna som anklagats för olaga jakt på varg i Perho i Finland.
Texten visar med all önskvärd tydlighet hur sjuk hela hanteringen av vargfrågan är i Finland och kanske sjukare ändå i Sverige.


Mats Eriksson, Rädda Jakten, RJ



Under rubriken "Äkthetsintyg utan värde" i Debatt 2014-04-04, hänvisar Mats Eriksson till mig vilket jag självfallet ingenting har emot. Dock bör ett par fakta framhållas.

 När jag inkallades av svarandesidan för att som expert undersöka kropparna av de förmenta vargarna som hade skjutits i Perho i Finland i början av 2013, så såg jag det självfallet inte som någon förnedring utan som en helt normal undersökning av det slag som jag utfört åtskilliga gällande olika djur under min tid som chefskonservator vi Helsingfors Universitets Zoologiska Museum, Finlands Zoologiska Nationalsamlingar. Detta hörde då till mina normala tjänsteåligganden. Det som följde var dock allt annat än normalt och inte förenligt med vad som kan accepteras i en rättsstat. Jag kontaktades preliminärt per e-post när de förmenta vargarna hade skjutits. Jag fungerade då som professor i Chongqing i Kina. Återkommen till Finland i månadsskiftet februari/mars ombads jag officiellt att företa undersökningen. Nu började ett märkligt "hopande och roende" eftersom "någon" klart försökte förhindra undersökningen vilken därför kunde ske först den 12.04 i livsmedelsverket EVIRAs laboratorium i Uleåborg på bestämt klockslag. Till min stora överraskning hade alla tre djurkropparna då kremerats på polisens order. Man hade alltså undanröjt viktigt bevismaterial! Två av de förmenta vargarna hade fått håret avbränt av jägarna i en lägereld men kropparna var i övrigt oskadda. Det tredje djuret hade haft kroppen likt skinnet helt oskadat. Djuret hade dock flåtts i hast på EVIRA och kroppen med skinnet kremerats antagligen bara dagen före min ankomst. Detta kunde jag som erfaren yrkesman lätt konstatera på skallen. Återstod alltså enbart de tre skallarna att undersöka. Två hade kokats men den tredje var bara flådd. Jag kunde med lätthet tack vare mina kunskaper och erfarenhet trots allt konstatera att samtliga tre djur var hybrider mellan varg och hund och inte några verkliga vargar. Några fotografier av djuren stod mig inte till förfogande alls. Jag har dock långt senare sett en bild av de två avbrända kropparna och kunnat konstatera att de förutom det brända håret varit i gott skick.

   Under sommaren och hösten 2013 nåddes jag upprepade gånger av ett rykte att jag skulle tas in till polisförhör gällande vilka mått jag stödde mitt officiella utlåtande på trots att detta fanns redan beskrivet i min rapport som polisen fått. Jag skulle också förhöras angående min utbildning trots att polisen redan hade fått mitt CV! Detta var självfallet inte fråga om någonting annat än en direkt förnedring och ärekränkning i akt och mening att få mig att återta mitt utlåtande vilket jag självfallet inte gjorde. Den 30 januari 2014 hämtades jag till förhör hos polisen i förhörsrum med en videokamera riktad emot mig. Förhöret dröjde in på tredje timmen och inga frågor ställdes som inte kunnat besvaras direkt från mitt CV och min undersökningsrapport. Det var alltså enbart en fråga om intimidation. Jag skulle skrämmas till tystnad! Det är mycket allvarligt när en saken utomstående, inkallad expert behandlas på detta vis.

Eirik Granqvist

Människor, vargen och NIMBY
Varg, javisst, men ”Not In My BackYard”

Politiker och makthavare talar ofta och gärna om att det finns ett majoritetsstöd hos befolkningen för att vi ska ha frilevande varg i Sverige. Och också att en majoritet av Sveriges jägare accepterar att vi ska ha varg i landet. Detta naturligtvis därför att de tolkar in att det finns ett stöd för den förda rovdjurspolitiken i detta. Det beklagliga är att siffrorna ljuger och att stödet, i alla fall på landsbygden, baseras på en minst sagt falsk och bräcklig grund. Det är tveksamt om det stödet ens ger utslag på väljarbarometern. Faktum är att jag hittills inte träffat någon landsbygdsboende som sagt att de gillar att ha vargar i sitt närområde. Och det torde också vara så att de jägare som sagt OK till en svensk vargstam i de flesta fall ansett att vargarna ska vara ”någon annanstans”. Denna NIMBY-hållning binder ris åt jägarryggarna och skapar en falsk grund för rovdjurspolitiken. Politikerna pratar om ökad acceptans för vargen, när verkligheten visar på en ”varg nära mig” acceptans som är obefintlig. Detta faktum är förstås ohållbart i längden och bygger en utveckling med enbart förlorare.  

Den som säger ja till varg, men tänker, ”inte på mina marker”, legitimerar en svensk vargstam, placerad ”någon annanstans”,hos någon annan, men som i praktiken kommer att finnas även runt de egna knutarna. Vem kan tro något annat? Det akuta problemet blir då att politikerna tror att vi säger OK till vargarna, samma vargar som nästan ingen av de som sagt OK vill ha nära sig. Detta sätt att tänka och resonera skapar en vrångbild av den verkliga opinionsbilden, accelererar problemen och spelar vargentusiasterna i händerna.

Hur kan någon tycka att det OK med vargar, utan att själv vilja ha dem i sin närhet,  och med gott samvete därmed mena att ”någon annan” ska ta smällen? Det senare blir ju kontentan av det första ställningstagandet. Paradoxalt nog blir blir det ju just detta sätt att resonera, som gör vargen ”accepterad” överallt, sett med betraktarnas ögon.   

Det finns bara en ståndpunkt som inte inkluderar några kompromisser och det är att noll frilevande vargar är noll frilevande vargar, såväl hos mig som hos grannen. Då behövs inget kohandlande om hur många de ska vara och var de ska vara.

Kjell Dahlin    

Naturvårdsverket höjer golvet för vargstammen

Det är mindre än sex månader sedan Naturvårdsverket presenterade miniminivåerna för vargstammen. Redan är det dags att lyfta golvet från dagens 270 stycken. Nytt förslag till golv är 330 vargar.

Enligt det förslag som Naturvårdsverket nu lägger ska det mellersta förvaltningsområdet ensamt hysa 270 vargar. Det innebär att man satsar på uppfödning i Mellansverige i hopp om att vargen ska söka sig både mot norr och mot söder där man enligt planen skall ha 30 vargar vardera.

För vilken gång i ordningen som den svenska regeringen våldtar sina landsbygdsbor genom att lyfta golvet för vargstammen är svårt att säga, men det visar med all önskvärd tydlighet att allt tal om att göra något åt vargproblemet är rent struntprat.

De understödstagare vi har i riksdagen har varken kraft eller vilja att sätta sig in i de problem som en växande vargstam innebär för folket på landsbygden.

Idag har man officiellt medgett att vi har drygt 500 vargar, eller kanske hybrider i landet. Det innebär rimligtvis att det skulle finnas utrymme för förvaltningsjakt, men det är av flera skäl ett löfte utan värde.  Det ena är att ett eventuellt löfte om vargjakt knappast håller längre än till valet.  Det andra är att de 30 eller kanske 50 vargar som eventuellt skulle komma att tilldelas varken gör till eller ifrån.

Senast den 15 september ska länsstyrelsernas förvaltningsplaner vara Naturvårdsverket tillhanda och då ska de alltså, för vargens del, bygga på det golv som Naturvårdsverket lyft med drygt 20 procent.

Intressant är också att man idag räknar med att det finns totalt 1200 – 1500 rovdjur, men med nya nivåer och förvaltningsplan är målet att öka antalet rovdjur till drygt 1800 stycken.

Mats Eriksson, Rädda Jakten, RJ

Kräver vargfri kommun

I allt fler kommuner i landet kommer nu medborgarförslag med krav om beslut om vargfri kommun. Benny Lindroth i Munkfors är en av förslagsställarna, men kommunstyrelsen föreslog fullmäktige att lämna förslaget utan åtgärd.

Munkfors kommunfullmäktige var inte först med att behandla medborgarförslag av den här sorten och knappast det sista heller.
Till flera av kommunerna i Dalarna och Hälsingland har liknande förslag lämnats in och tyvärr har resultatet också blivit lika.

Benny Lindroth har pekat på en lång rad faktorer som han anser borde kunna ligga till grund för ett beslut om att Munkfors kommun ska verka för att bli en vargfri kommun.

Exempel på andra kommuner som behandlat medborgarförslag med samma budskap som Munkfors är Ovanåkers kommun och Östhammars kommun.

Till kommunfullmäktige i Ovanåker kom via ett medborgarförslag kravet att kommunen skulle sprida information om vilka problem som rovdjuren förorsakar.

Här var nog önskemålet från kommunstyrelsen att förslaget skulle avslås, men diskussionens vågor gick höga och allt fler av ledamöterna sällade sig till förslagsställaren.

Ovanåker är den rovdjurstätaste kommunen i hela landet och genom SLU visste man att vargmotståndet var hela 80 procent och då blev det med ens lite svårare att slippa undan. I det läge som uppstod kom då kommunalrådet Yoomi Renström (s) med förslaget att man på grund av många kommunmedborgares oro skulle ställa sig bakom medborgarförslaget och låta det gå vidare till regeringen. Sammanlagt ställde sig nio ledamöter bakom förslaget att kommunfullmäktige fattar beslut om att verka för en vargfri kommun

Ett annat exempel på behandlingen av ett medborgarförslag om vargfri kommun hittar vi i Östhammar. Förslaget skrevs av Åke Siikavaara i Norrskedika på uppdrag av Landsbygdsalliansen i Östhammar. Det förslaget innehöll lite mer än kravet om vargfri kommun. Där fanns också förslag om bland annat rovdjursförvaltning, ersättningar samt om säkerhet för skolbarn och om dvärgbandmask och rabies.

Östhammars kommun ansåg inte att det var deras bord att till behandling ta upp frågan om bland annat en vargfri kommun och därför avslog man det.

Den här sortens behandling godkändes inte av förslagsställarna och hela behandlingen överklagades till Förvaltningsrätten som gav Östhammars kommun bakläxa för att de avslog förslaget. De anser att ett medborgarförslag inte klan avslås bara för att det skulle vara utanför kommunens kompetens.

Hur det blir med Benny Lindroths medborgarförslag är oklart, men om det överklagades skulle det finnas goda möjligheter att Munkfors kommun tvingades ta upp frågan ytterligare en gång för att få till ett annat beslut.

Mats Eriksson, Rädda Jakten, RJ

Äkthetsintyg
utan värde


Den senaste tiden har det talats allt mer om varghybrider i både Finland och Sverige. Det har gjort att forskare och vargförespråkare nu har drabbats av stora skälvan. I pressmeddelande från SLU utfärdar man nu ett äkthetsintyg för de svenska vargarna.

Den förre överkonservatorn och numera professor Eirik Granqvist och hans kollega, viltforskaren Kaarlo Nygren hävdar med bestämdhet att det i Sverige knappt finns en äkta gråvarg och samma sak är det i Finland.
De skrattar gott åt de svenska vargforskarna som de kallar kvasiforskare. De har inte kunskaper nog för att avgöra om det är hybrider, hundar eller äkta gråvarg. Det som nu pågår är ett experiment, ett försök att skapa en anpassad vargstam för den skandinaviska halvön, en hybrid som är mera orädd för människor och som inte kräver så stora vildmarker som gråvargen. Det är så man kan tolka de båda finska experterna och det gör med ens att det äkthetsintyg som nu utfärdas av SLU saknar värde.

Eirik Granqvist hävdar med bestämdhet att det krävs avancerade kunskaper inom morfologin (läran om skillnaderna och likheterna mellan organismens anatomi) för att kunna avgöra om det är varg eller hybrid. Han menar att det finns en rad ganska enkla grundläggande regler, men inte ens dessa verkar de svenska så kallade forskarna känna till. Därför är det som nu sker med vargarna i Sverige ingenting mindre än en katastrof för den äkta gråvargen. Det råder knappast någon tvekan om att de båda erfarna, finska experterna har rätt och då har med ens landet Sverige kvalificerat sig för en anmälan om brott mot Bernkonventionen som stadgar att varghybrider måste avlivas.

Just nu finns det två intressanta undersökningar på gång och det första är det aktuella rättsfallet i Finland där ett antal jägare står anklagade för tjyvjakt på varg. Jägarna hävdar att de inte skjutit några vargar. Däremot har de avlivat ett antal hybrider, vilket inte ses som ett brott över huvud taget. Där har Eirik Granqvist kallats in som expert, ett uppdrag som han av olika skäl mera såg som en förnedring. Bilderna på de skjutna djuren visar med absolut säkerhet att det handlar hundar eller hybrider, inte om varg. Tyvärr ”råkade” djurkropparna vara uppeldade av polisen, så Granqvist tvingades uttala sig enbart på grundval av bilderna.

Det andra fallet är en person i trakterna av Junsele som fått hjälp av de båda finska experterna att skicka analysmaterial från den omtalade flyttvargen till ett institut i Ryssland. Nu blir hennes DNA undersökt, inte bara två generationer bakåt, utan så många generationer som det behövs för att bestämma – Är det en hybrid eller är det inte.

Som en avledande manöver kör man hårt med tesen att de vargar som uppehåller sig i Sverige skulle lida svårt av inavel, men det är enligt de båda finska experterna ett klassiskt knep för att hävda ett stort antal vargindivider. Problemet är bara att dessa båda tidigt förutsåg den ursäkten och att de försäkrar att de vargar som lever i Sverige inte har det problemet. Problemet är att det inte är vargar utan tvättäkta hybrider. Kanske skulle det svenska jämförelsematerialet, referensmaterialet skickas till något av de ryska instituten för att se hur mycket av äkta gråvarg det finns i det.

En liten intressant ”uppgift” i pressmeddelandet från SLU är att man undersökt drygt 1200 vargar sedan 80-talet. 1200 vargar, det är många det. Skulle vara spännande att se den matematiska förklaringen till varför vi då ”bara” har 400 vargar idag. Man får ju ändå anta att man inte varit så effektiv att man klarat av att undersöka alla vargar, utan bara en liten del. Låt oss för Guds skull ta del av den förklaringen eller var det ett ”brott i hastigt mod”, en uppgift som inte var ägnad det offentliga.

Mats Eriksson, Rädda Jakten, RJ

Fr.h. Göran Karlsson och Ronny Wester,     Rädda Jakten Fr.h. Göran Karlsson och Ronny Wester, Rädda Jakten

Engagemang på mötet i Bollnäs

Engagemanget från mötesdeltagarna var stort då Rädda Jakten bjöd in till informationsmöte i Bollnäs. Åhörarnas många frågor och synpunkter, och de diskussioner som följde av dessa, gjorde mötet till en lärorik afton för såväl åhörare som Rädda Jaktens företrädare.

Många frågetecken rätades ut och det relativt nystartade Rädda Jakten fick värdefulla synpunkter för den fortsatta verksamheten. Mycket glädjande eftersom engagerade människor är en förutsättning för att kunna uppnå de förändringar som måste till för att kunna rädda de svenska jakttraditionerna för framtiden.

Mötesdeltagarna fick en tydlig beskrivning av bakgrunden till att Förbundet Rädda Jakten hade bildats och vad Rädda Jaktens målsättningar ska vara. Förbundet säger  Nej till frilevande varg i Sverige och ska utan förbehåll aktivt driva den ståndpunkten
mot våra myndigheter. Därom ska intet tvivel råda.

Förvaltning av vargen måste också, enligt Rädda Jakten, tas in i diskussionerna om älgförvaltning. Det funkar inte att vi skapar älgförvaltningsplaner för tvåbenta jägare, så länge vi har en fyrbent jägare som jagar året runt utan hänsyn till några förvaltningsplaner. Det blir ett spel för gallerierna med en för de tvåbenta jägarna mycket tråkig konsekvens. Ingen älgjakt kan bedrivas.

Kjell Dahlin, Rädda Jakten, RJ

Ulf Berg (m) Foto: Riksdagen Ulf Berg (m) Foto: Riksdagen

Ulf Berg (m)
tog populismen
till nya höjder


Den moderate riksdagsmannen Ulf Berg från Dalarna har axlat den mantel som partibrodern Bengt-Anders Johansson lämnade och nu gör han ett utspel av sällan skådad sort i en intervju med Mikael Moilanen, Jakt & Jägare.

Den slutsats man kan dra av Ulf Bergs uttalanden är att Moderaterna helt har bytt politik när det gäller vargfrågan. Mycket av det han talade om var nytt och fullständigt avvikande från det som hans företrädare sagt.

Berg svävade på målet när det gällde den fastställda miniminivån på 170 – 270 vargar och något tak för vargstammen blev det inte.
Han avfärdade intrånget i äganderätten, men betonade vikten av frivillighet när det gäller utsättning av varg. Flytt av varg hoppas han är en passerad metod och angav tiken i Junsele som exempel.

Ulf Berg gjorde processen kort med de bevarandeorganisationer som värvade medlemmar genom att överklaga skyddsjaktsbesluten. Kanske skulle det ha varit bra om han meddelat att staten nu ska täppa till de luckor i lagen som gör sådana utspel möjliga, men inte ett ord.

Han sågar också EU:s inblandning i den svenska rovdjurspolitiken och uttrycker förhoppningar om att de ska bli av med vargfrågan. Han ser också med oro på det faktum att EU kan dra medlemsstaten Sverige inför domstol. Det skulle innebära ett svårt bakslag för Sveriges möjligheter att själva bestämma över sina egna rovdjur.

Det märkliga är fortfarande att regeringen går till storms mot EU för att de kräver att Sverige lever upp till det man gått med på vid inträdet. Kanske hade det varit bra om Ulf Berg låtit meddela att han hade för avsikt att verka för en omförhandling av den delen av avtalet med EU. Kanske hade det varit bra om han också deklarerat att man i likhet med Schweiz begär att få omförhandla eller säga upp sina åtaganden inom ramen för Bernkonventionen, med hänvisning till den förändrade situationen vad gäller varg i landet som uppstått efter undertecknandet. Det hade väl varit att visa att man vill bli av med vargfrågan.

Det man kunnat förvänta sig är väl också att han tillkännagivit att han har för avsikt att snarast påbörja en socioekonomisk analys för att få vetskap om vad vargen inalles kostar de svenska skattebetalarna. Men det är känsliga saker att tala om samma dag som nyheterna talar om svenska skolbarns bristande kunskaper i matematik och ordförståelse.

Den konsekvensanalysen skulle sedan ha legat till grund för om man ska ha varg eller inte och därefter avgöra i vilket antal. Det hade varit att göra sakerna i rätt ordning.
Nu skaffade man först vargen och 30 år senare ska man avgöra hur mycket den kostar och om man egentligen har råd med den.

Nej, Ulf Berg har tagit populismen till nya, oanade höjder och det är svårt att skatta värdet av hans utspel ett valår som detta. Rådet är nog att ta det hela med sans och en rejäl nypa med salt. Efter valet är ändå allt vid det gamla.

Vi minns inte med någon större entusiasm moderatledaren Fredrik Reinfelts besök ute i vargbygderna inför valet 2006, där han lovade drastiska förändringar i rovdjurspolitiken om alliansen vann valet. Vann valet gjorde man, men några avgörande förändringar, förutom vad gäller § 28,  har vi ännu åtta år senare inte sett någonting av.

Vargstammen har under denna period blivit mångfalt större och människor är om möjligt ännu mer  förtvivlade idag än de var då.   
                                                       

Mats Eriksson, Kjell Dahlin, Rädda Jakten, RJ

Grovt brott eller naturvård?

Enligt gällande lagar och förordningar och även i Bern-konventionen, som Sverige har undertecknat, klassificeras hybrider som laglösa djur, vilka bör avlivas.
Detta faktum ställer, mot bakgrund av de allt starkare tvivlen på de svenska vargarnas rasrenhet, den svenska straffrätten vad gäller varg i en något tvivelaktig dager.


Allt trovärdigare kunskap lyfts nu fram som pekar mot att en hybridisering vad gäller varg har ägt rum, framförallt österut men även på andra platser i Europa. I första steget av människan skapade korsningar med hundar av olika raser, för att uppnå speciellt önskvärda egenskaper, som sen i kommande led i utsläppt tillstånd klarat att fortplanta sig och föra hybridiseringen vidare. Eftersom det i Finland anses klarlagt att det finns och har funnits hybridflockar eller flockar med både vargar och hybrider och att ”våra vargar”, såväl ursprungsvargarna som senare invandrare,  kommer från Finland, kan det väl inte uteslutas att det är just sådana individer vi fått hit. En exteriör bedömning av vissa exemplar visar väl tvärtom att sannolikheten är stor. Den s.k. Junseletiken kan väl tjäna som ypperligt exempel. Och det är just bristen på denna exteriöra bedömning, utan enbart hänvisning till DNA, som gör varglika djur till vargar. DNA särskiljer, vad jag förstår, inte vargar från hybrider. Om man definierat tidigare undersökta individer som vargar blir, enligt ett logiskt lekmannatänk, senare undersökta individer ur samma grupp också vargar. Och som Kaj Granlund skriver i sin rapport

Från gråvarg till hybrid,  ”hur skiljde man på vargar och hundar före DNA-tekniken kom....?

Och tänk om det är så, som en stor sakkunskap menar, att hybriderna är starkare och har bättre överlevnadsmöjligheter än den äkta gråvagen och att dessa hybrider kommer att tränga undan den äkta gråvargen, då blir konsekvensen att dagens vargforskare och bevarandeentusiaster blir den äkta gråvargens största fiende. Svindlande tanke!

Och vad gäller det straffrättsliga ställs under sådana förhållanden allt på huvudet. Vem ska bevisa att ett skjutet vargliknande djur är en varg och inte en hybrid? Om jag ska fällas i svensk domstol åligger det åklagaren att bevisa att ”det är ställt utom allt tvivel” att jag är skyldig till brott. Vem ska ”ställa utom allt tvivel” att det skjutna djuret är en renrasig varg och på vilka grunder ska det göras? Forskarna? Ska våra vargforskare vara dom som skickar folk i fängelse? Ska vi överhuvudtaget ha en lag som är utformad så att den skyddar alla vargliknande djur och skrämmer människor från att uppfylla Bernkonventionens krav vad gäller hybrider? Vilka intressen och syften tjänar på det? I alla fall inte gråvargen, det är ett som är säkert.


Kjell Dahlin Rädda Jakten, RJ

Nu hårdnar kampen för en fast vargstam i Junsele

Mycket lägligt tills Förvaltningsrätten sagt sitt ”försvann” den röda varghybriden i Junsele med sin partner. Det var rätt att bevilja skyddsjakt, anser Förvaltningsrätten, men nu finns det en rad invändningar från NVV vad gäller fortsatt skyddsjakt. Kampen för en fast vargstam i sameland hårdnar.

Den röda varghybriden i Junsele och hennes hanne anställde så stora skador på de vinterbetande renarna att samerna såg sig föranlåten att söka skyddsjakt. Den beviljades, men överklagades i samma stund till Kammarrätten och jakten inhiberades.  Därefter har det hela behandlats av Förvaltningsrätten. Där ansåg man att det var rätt av Naturvårdsverket, NVV att bevilja skyddsjakten.

Nu infinner sig frågan om skyddsjaktsperioden ska förlängas, men NVV som nu svettas inför tanken att hybriden ska bli skjuten reser alla tänkbara hinder för att det hela ska rinna ut i sanden. Man hävdar djuretiska betänkligheter och det faktum att vargarna ”försvunnit”. Man kan inte i dagsläget vara säker på att alla kriterier som ska uppfyllas verkligen är uppfyllda.
Troligen måste samerna söka skyddsjakt en gång till. Då är det återigen möjligt att överklaga och ekorrhjulet börjar då att snurra igen och då har man kommit för nära en eventuell valpning. Det går helt enkelt inte att skjuta bort det här problemet. Lagen är konstruerad så.

Av allt att döma är det myndigheternas bestämda avsikt att med mygel försöka skapa en fast vargstam i det här området. Kampen hårdnar, men troligen blir det samerna och den bofasta befolkningen som drar det kortaste strået.

Mats Eriksson, Rädda Jakten, RJ

Sanslös konsumtionshysteri

Om en månad har vi konsumerat hälften av det som jorden producerar på ett år. Det är ett faktum som applåderas av politikerna som ursäktar med att det är sysselsättningsskapande.
Miljörörelsen har somnat eller glömt bort detta och är nu helt inne på att enorma rovdjursstammar är jordens enda räddning, trots att många hundratals djur och växtarter är rödlistade.


Overshoot day, eller om man så vill, den ekologiska skuldens dag infaller allt tidigare. Brittiska New Ekonomics Foundation som instiftat Overshoot day konstaterade 1987 att man den 19 december konsumerat det som jorden rimligtvis kunde producera.
Därefter har man år efter år kunnat konstatera hur Overshoot day infallit allt tidigare. 2013 hade vi den 20 augusti överskridit jordens produktionskvot.

Det innebär att vi de resterande drygt fyra månaderna lånar av framtiden, av våra barn och barnbarn. Det här är fakta och borde engagera miljöfolket på heltid. I stället lägger man miljoner på att bygga upp enorma rovdjursstammar. Det säger en del om vår så kallade miljörörelse. Samtidigt står landets statsminister där och låter påskina att man hittat en modell som tillåter en ökad konsumtion samtidigt som de klimatpåverkande faktorerna minskar.
Det sorgligaste är att det inte spelar någon roll vilken statsminister vi har eller får så kommer de att säga samma sak. Problemet är för stort för att det ska betala sig att göra något åt det.

Här skulle miljörörelsen ha en angelägen uppgift om man inte var så uppslukad av tanken på att skapa sina enorma stammar av bland annat varg.


Mats Eriksson, Rädda Jakten, RJ

Vargar och stenmurar

Ovanstående rubrik har sitt ursprung i en ledare i lantbrukets affärstidning ATL från den 11 oktober 2012.

Alltså att två lantbrukare på Öland under hot om vite blev ålagda att restaurera stenmurar som de rivit för att rationellt kunna bruka sin mark. Detta reser oundvikligt frågor om var gränsen för bevarande går och vad vi riskerar att förlora i ambitionen att bevara.

Självklart måste en jordägare kunna bruka sin mark på ett rationellt sätt så att det ger avkastning. Om brukandet blir för dyrt och omständigt läggs brukandet ner och det leder till att landskapet förbuskas och allt det som ansetts skyddsvärt försvinner. Såväl stenmurar som av brukandet beroende växter. Förutom att den brukade arealen åkermark minskar och därmed också den avkastning som vi alla är beroende av.

Man kan enkelt byta ut dessa stenmurar mot vargar och inse att bevarandet av vargar i Sverige får likartade effekter för landskapsbilden. Eller snarare ännu värre effekter och i snabbare takt. Antalet djurhållare minskar nu i snabb takt, därför att arbetet, kostnaderna och risken att drabbas av traumatiska upplevelser är för stora i marker med en allt större vargstam.

Det är förödande för utvecklingen att det finns intressen som vill se naturen och landskapet från sidan utan mänsklig påverkan och utan utveckling. Och det är ännu mera förödande att dessa betraktare lyckats underminera ägande- och nyttjanderätten, delvis med hjälp av EU-medlemsskapet, så att den som äger mark är nästintill rättslös. I stället för att ge goda förutsättningar, Gynnsam bevarandestatus om man så vill, för landsbygdens näringar, till gagn för människors försörjning på flera plan, väljer våra politiker en politik som gör Sverige allt mindre självförsörjande och ökar importen av livsmedel av sämre kvalitet från länder som egentligen skulle behöva dessa livsmedel för sin egen befolkning. Sanningen är ju att vi inte har odlad mark tillräckligt för att försörja vår egen befolkning och att vi importerar från länder som har ännu mindre areal för sin befolkning. Vem tror att det är hållbart i en situation där världens befolkning växer i en hisnande fart? Och vem tror att vi kan leva på stenmurar och vargar?

Kjell Dahlin. Rädda Jakten  

Renen, fjällets räddning

Den globala uppvärmningen tar sig många uttryck. Isarna vid polerna smälter, havsnivåerna stiger och landområden sätts under vatten. Många växtarter som tidigare inte mäktat med att överleva på kalfjället sprider sig nu allt högre upp, och betande renar har här en viktig uppgift, visar en ny avhandling från Umeå universitet.

Under många år har vi hört hur isarna vid våra poler blir allt mindre och det talas om att havsnivåerna stiger samtidigt som stora landarealer sätts under vatten. I Sverige ser vi inte mycket till detta, men en effekt av den globala uppvärmningen är för vår del att typiska låglandsväxter börjar klättra upp på högre nivåer. Det skulle kunna innebära att våra kalfjäll invaderas av buskar och främmande växtarter.

Ekologen Elina Kaarlejärvi har forskat på detta och kommit fram till att renen som är fjällets störste växtätare kan motverka utbredningen av många nya växtarter på kalfjället.

De växter som finns på våra kalfjäll är små medan de som man räknar med skall kunna etablera sig är stora. Det innebär, enligt Kaarlejärvi att dessa kommer att bli förstahandsföda för renen. Skälet till detta är inte bara storleken, utan för att de är lättare att upptäcka och innehåller mer näring.
Elina Kaarlejärvi har planterat bland annat rallarros, rödblära och kvanne och kunde konstatera att detta åts upp av renen.

"Förändringar i fjällvegetationen beror mycket på antalet renar i området. Ett måttligt betande förhindrar migration av nya arter och minskar vegetationens tillväxt", konstaterar hon i ett pressmeddelande.

Tyvärr minskar antalet renar till förmån för allt större rovdjursstammar. Samerna som är i ett läge när det i många fall inte finns möjlighet till några större slaktuttag tvår sina händer. De vet att renen är närmare utrotningens gräns än de rovdjur som staten prioriterar. Inga ersättningar i världen kan ändra på det.

Kanske blir det så att den globala uppvärmningen blir samernas räddning, men då måste vi få regeringar i det här landet som tar klimathotet på allvar.


Mats Eriksson, Rädda Jakten, RJ

RJ bemöter JRF:s uttalanden

JRF har ondgjort sig över vad som framkommit vid intervjuer med medlemmar i Rädda Jakten i olika medier och detta ger man luft åt i ett uttalande publicerat på i Jakt & Jägares webbsida.

På grund av att censur numera råder på Jakt & Jägares hemsida och därmed kritiskt bemöta uttalandet ser vi oss föranlåtna att genom Jaktjournalen kommentera uttalandet.

Läs debattartikeln på Jaktjournalens hemsida …

http://www.jaktjournalen.se/index.php?id=18632&avd1=0

Utesluter kritiska medlemmar

De aviserade uteslutningarna av sju medlemmar i JRF är nu verkställda. Samtliga har fått besked om att de med omedelbar verkan förlorar uppdrag och medlemskap. Flera av dem är nu med i styrelsen för Rädda Jakten. Läs mer …
http://www.jaktjournalen.se/index.php?id=18625&avd1=0

Rädda Jakten lockade
​åhörare i Årjäng

Intresset var bra när Rädda Jakten, RJ på fredagskvällen den 28 februari anordnade sitt första offentliga möte i Årjäng. Ett 70-tal personer hade mött upp, vilket får anses vara bra en fredagskväll. Åhörarna fick naturligtvis en presentation av varför det nya förbundet bildats, vilka åsikter och värderingar det står för och var vikten ska läggas i det fortsatta arbetet.

Nej till frilevande varg och en fungerande älgförvaltning, båda kopplade till ett stärkande av ägande- och nyttjanderätten samt en för människor på landsbygden återvunnen livskvalitet är grundstenarna i förbundets arbete.

En panel bestående av Maria Falkevik, rovdjursansvarig på länsstyrelsen i Värmland, Daniel Bäckström, centerpartistiskt kommunalråd i Säffle kommun, Göran Karlsson, talesperson för förbundet Rädda Jakten, Nils Solberg, Foleaksjonen ny rovdyrpolitikk i Norge, Fredrik Wilde, vilthandläggare på länsstyrelsen Värmland och Jan Bergstam, representant för Naturskyddsföreningen och Rovdjusföreningen, med Wincent Kvarnrud som moderator, presenterade sin syn på rovdjurspolitiken och svarade på frågor.

Maria Falkevik med kollegor presenterade länsstyrelsen Värmlands uppdrag och arbete med rovdjursfrågorna.

Några uttalanden från mötet,

Göran Karlsson – Det spelar ingen roll om vi ska ha 300, 200, 100 eller 50 vargar. Någonstans ska dessa djur vara och någon ska tala om var. En delikat uppgift. Och där de ska finnas blir det bara tråkigheter. Därför ska vi inte ha några vargar

Daniel Bäckström – Vad riksdagen säger ska gälla. Bevarandeorganisationernas överklagan av vargjakten får allvarliga konsekvenser. De säger nej till beslutet om 170-270 vargar men hur många anser de det ska vara innan förvaltning kan ske? Det måste finnas en balans. Kanske ska vi skaffa får allihop och täcka hela Värmland med får.

Nils Solberg – Vad gäller varg har Norge den värsta granne man kan tänka sig. Sverige har ingen rovdjurspolitik. Vi accepterar järv, lo och björn i Norge, men varg, nej.

Wincent Kvarnrud – Var går gränsen för vad människor och näringar tål? Bernkonventionen stadgar att hybrider inte får finnas utan ska avlivas. Intrånget i äganderätten börjar likna öststatsmodell.

Jan Bergstam – Att överklaga är vår demokratiska rättighet. Det vet ju alla att vargar vandrat in från Finland i alla tider. Vargarna som kom in 1983 gick hit själva, punkt slut. Sluta prata om hybrider, det finns inga, det har Olof Liberg sagt och är det någon som vet så är det han.

Maria Falkevik – Vi på länsstyrelsen utför bara vårt uppdrag. Länsstyrelsen missar revir, det har hänt, det vet vi.

Kvällens längsta applåd och gladaste skratt orsakades av denna kommentar till Rovdjursföreningens representant – Du och dina gelikar äger inte mer jord än vad som ryms i era blomkrukor och det närmaste en naturupplevelse ni kommer är när ni vattnar era polargonier.

Text o bild: Kjell Dahlin, Rädda Jakten

Wincent Kvarnrud, moderator, Maria Falkevik, länsstyrelsen Värmland, Jan Bergstam, Rovdjursföreningen
Nils Solberg, Folkeaksjonen ny rovdyrpolitikk, Daniel Bäckström (C) kommunalråd, Göran Karlsson, Rädda Jakten

Experter skrattar åt svensk vargpolitik

Tillsammans har professor Eiirik Granqvist och rovdjursforskaren Kaarlo Nygren ett helt sekels erfarenhet av just varg. De vet med säkerhet att de svenska vargarna är hybrider. De är stumma över de svenska forskarnas okunnighet på området.
– De borde skjutas bort. Det är inte varg, utan byrackor, säger Eiirik Granqvist.


Folkaktionen i Dalarna hade bjudit in till seminarium angående vargen. 150 personer kom till Folkets Park i Orsa för att lyssna och fråga.
Eiirik Granqvist är specialist på anatomi och morfologi och hans CV är svårslaget.

Han började med att redogöra för skillnaderna mellan varg och hund där han slog fast ett antal gyllene kriterier för att man visuellt skall kunna skilja vargen från varghybriden.

– Varg och hund kan inte para sig och om de kan det så blir det ingen avkomma. I de fall det lyckats har människan hjälpt till med den första generationen. Sedan fungerar det den normala vägen, menar han.
Han vet att människan ”hjälpt till” och att många av de djuren sedan spritt sig i stort antal längs den finsk-rysska gränsen. De som hjälpt till och ligger bakom korsningarna är den ryska gränsvakten som ville korsa in varg, främst i sina schäferhundar, för att öka deras vaksamhet.

Eiirik Granqvist pekar på en rad säkre tecken när det gäller skillnader mellan varg och hybrider och han skräder inte orden. Han menar att inte ens djurparkerna har renrasiga vargar i sina inhägnader.
När han hör talet om inavel skrattar han gott. Dessa lögner hade han hört förr och både han och Kaarlo Nygren förutspådde att vargvärnarna i Sverige skulle begagna sig av den lögnen för att motivera fler och fler vargar.

– Det är inga problem med inaveln, men det är inte vargar, det är hybrider, korsade med olika hundraser. Det är nog mycket få av de svenska vargarna som är vargar. De borde allesammans skjutas bort, menar han.

Som nyutexaminerad flyttade Kaarlo Nygren från sina hemtrakter vid den finsk-ryska gränsen till Helsingfors, men han trivdes inte och efter några år flyttade han tillbaka och grundade en egen viltforskningsstation. Här har han utfört många studier på älg och ren och på sambandet djurarter emellan.

Han konstaterar att vargen ställt till det för befolkningen varhelst den dykt upp. Bandmasken är bara en del av alla de problem man konfronterats med. Rabiessmittan är en annan. Sanningen verkar vara att bandmask problemet är mera regel än undantag. Även Kaarlo Nygren säger sig veta att det inte finns några inavelsproblem med vargen i Sverige. Problemet är att de är hybrider.

På seminariet anmälde en deltagare att han hade analysmaterial från de så kallade Junseletiken och att han ville få råd och hjälp av de båda specialisterna med hur han skulle gå till väga för att få en säker och opartisk analys gjord.
Det innebär kanske att man äntligen kan gå till botten med frågan – är det en varg, eller är det en ”byracka”.

Mats Eriksson, Rädda Jakten, RJ


JRF fortsätter utrensningen

RJ:s medlemmar utesluts

Vid JRF:s förbundsstyrelsemöte i Södertälje den 12 februari beslutade en enhällig styrelse om misstroende mot sin förste vice förbundsordförande, Bengt Bixo.Utrensningarna som startade vid 2013 års förbundsstämma i Skåne fortsätter.

Vid tre stämmor i rad har JRF beslutat att säga nej till frilevande varg i Sverige, men majoriteten av förbundsstyrelsen har en annan uppfattning.
I stället för att strida för det beslut som de tre stämmorna tagit har JRF genom sin ordförande gått den andra vägen och genom sitt deltagande i den statliga Vargkommittén sagt ja till en vargstam med gynnsam bevarandestatus.

Mot allt detta var Bengt Bixo, Göran Karlsson, Vincent Kvarnrud och Lotta Hassel kritisk. De har på olika sätt påtalat detta, bland annat genom debattexter som varit ytterst besvärande för den absoluta ledningen.

För sin kritiska inställning fick Göran Karlsson och Vincent Kvarnrud plikta vid stämman på Örenäs slott förra året. Bengt Bixo och Lotta Hassel hade båda ett år kvar i styrelsen och därför fortsätter nu utrensningen till dess man fått bort alla kritiska.

– Jag känner större solidaritet med de medlemmar som står bakom nejbeslutet än jag gör med de vargvänliga i förbundsstyrelsen, säger Bengt Bixo.

De skäl som anfördes vid det aktuella förbundsmötet var att Bengt skulle lämnat ut uppgifter som bara styrelsen hade tillgång till och att de sedan lagts ut på publika hemsidor och det är inget som Bixo förnekar.
– Visst, vi har ett antal mycket aktiva medlemmar som brinner för arbetet med nej till frilevande varg och som måste få information. Jag har ingen förståelse för att allt som händer i förbundsstyrelsen ska hemlighållas. Det måste få komma ut, diskuteras, värderas och eventuellt ifrågasättas. Det är det som kallas för demokrati. Dessutom är jag ytterst tveksam till att de fåtal medlemmar som jag delat informationen med har fört den vidare till någon. Vem som helst i styrelsen har haft möjlighet att ”plantera” uppgifterna för att kunna komma åt mig och min kritiska röst i styrelsen, säger han.

Bengt Bixo var inte överraskad över beslutet. Han medger att hans förtroende varit uppe till diskussion tidigare. Uppgiften att flera distrikt krävt han avgång har han svårt att sätta värde på eftersom dessa också verkar vara hemliga.

Inom kort fortsätter JRF sina utrensningar med de medlemmar som betalt sin medlemsavgift, men som återfinns i RJ:s interimsstyrelse. De får först en möjlighet att yttra sig och sedan kommer de att uteslutas, uppger en förbundsstyrelsen närstående person. Om detta vill inte Bengt Bixo uttala sig.

Mats Eriksson, Rädda Jakten, RJ

Nivåer för de stora rovdjuren
Förbundet Rädda Jakten, RJ efterlyser en heltäckande konsekvensutredning.
Konsekvenserna har alltför stora dimensioner för att fortsatt låta rovdjurspolitiken vara en ”experimentverkstad”.


Med anledning av Naturvårdsverkets kommande remiss till landets länsstyrelser om förslag på miniminivåer och förvaltningsnivåer för björn, lo, järv och varg vill Förbundet Rädda Jakten, RJ klargöra följande.

Förbundet Rädda Jakten, RJ anser att att inga nivåer för de stora rovdjuren, varken regionala eller nationella, kan bestämmas utan att bl. a. följande punkter har utretts och besvarats.

  1. Socioekonomiska konsekvenser?
  2. Vad blir det totala predatortrycket på faunan?
  3. Finns arter som är utrotningshotade pga predation?
  4. Hur påverkar avsaknad av bytesdjur en rovdjursarts miniminivå?
  5. Marks minskade avkastningsförmåga pga predation?
  6. Vilka växter hotas av utslagning pga minskad mulbetning?
  7. Hur påverkas unika kulturarv av rovdjursnivåerna?
  8. Hur ska egendomsskyddet hanteras i avseende på förlorad avkastning från jaktmark?
  9. Rovdjurens betydelse för glesbygdens accelererande utarmning?
  10. Flytt av vargar är att medvetet vålla ekonomisk skada för sakägare i aktuellt närområde? Hur ska detta regleras?
  11. På vilka sätt påverkar rovdjuren miljön negativt i dagens moderna samhälle?
  12. Hur påverkar de rovdjursavvisande stängslen villkoren för människor och fältvilt?
  13. GYBS, gynnsam bevarandestatus, är nivån för respektive art vid EU-inträdet 1994?


Förbundet Rädda Jakten, RJ yrkar på att vargen ska lyftas bort från listan med utrotningshotade arter i EU-direktivet och att jakt på varg ska bedrivas enligt samma villkor som gäller för rödräv.


                                                                                    Förbundet Rädda Jakten, RJ


Befria Naturvårdsverket från jaktfrågorna

Runt om i landet yttrar man sig nu över Jaktlagsberedningens delbetänkande. Det blir med största sannolikhet tummen ner för tanken på en ny Viltmyndighet.
Knappast någon håller för troligt att länsstyrelserna kommer att förorda något annat än att jaktfrågorna måste bli kvar i NVV.


Man kan med bästa vilja i världen inte tolka förslaget om en ny Viltmyndighet på annat sätt än att Naturvårdsverkets förtroende är förbrukat.
Alldeles oavsett vilka remissvar man får in så måste det bli så att jakt, viltvård och markägarfrågor förs över, antingen till en ny myndighet, eller till Skogsstyrelsen som det talats om tidigare. Det är en utopi att tro att Naturvårdsverket genom ett trollslag skall återfå sitt förbrukade förtroende från regeringen, jägarna och markägarna. Just nu ser det också ut som om man förlorat förtroendet hos bevarandeorganisationerna.

RJ förordar alternativet att Skogsstyrelsen förstärks med den kompetens som eventuellt fattas och att jakt, viltvårds och markägarfrågor för över dit.
Där finns den skogliga kompetensen och här finns säkert också mycket av den jaktliga kompetensen.
Här finns också den kompetens som måste till för att hantera frågor som skogsskador, betestryck med mera. Alternativet att utbilda noviser för att sedan sätta dem i arbete för att utföra älgbetesinventeringar fungerar inte. Här måste man ha ett gediget kunnande och erfarenhet för att fastställa ståndort, bonitet, fastställa vad som är huvudstam och olika skador på den. Toppbrott, kvistbetning, barkgnag, beståndets slutenhet och betestryckets nedsättning av markens produktionsförmåga är andra saker som man skall ta hänsyn till. Inga lätta bedömningar att göra, särskilt inte om man saknar den skogliga bakgrunden när man påbörjar jobbet med älgbetesinventering.Från regeringens sida föreslog man att den nya jaktmyndigheten skulle delas upp i tre enheter med varsin lokaliseringsort. Det innebär att man missar möjligheten att skapa en sammanhållen organisation för hantering av jakten, viltvården och markägarfrågorna. Det troliga är i stället att man kommer att få se hur tre olika myndigheter bildas. Den erfarenheten är det många som gjort.


Mats Eriksson, Rädda Jakten, RJ

Rovdjursfundamentalism​​
Biologifundamentalismen sprider sig som ett gift i samhället.
Alltså det nästintill religiösa sätt att se på biologin som det enda sanna, rena och perfekta förhållningssättet, som allt fler anammar utan att efterfråga helhetssynen. En tro på att naturen ska sköta sig själv och att allt som människan gör är av ondo. Människan ska inte vara en aktiv del av naturen, utan enbart en tyst betraktare av skeendet.

Under denna biologifundamentalism finns så rovdjursfundamentalisterna, eller vad vi i dagligt tal kallar ”vargkramare”, som syntesiserat ner biologifundamentalismen till en konkret fråga, vargen.

Denna fråga är ett bra exempel på en skev verklighetssyn, där man på fundamentalistiskt vis enkom fokuserar på vargen, och struntar i resten av den omvärld som finns omkring.

Människan har sedan den första människan satte sin fot på denna planet varit en del av och påverkat naturen på olika sätt. Nyttjat naturen och bekämpat det som varit ett hot mot detta nyttjande. Enligt mänsklig logik och inget annat. Detta har varit nödvändigt för mänsklighetens utveckling och fortlevnad ända fram till idag. Därmed inte sagt att all påverkan varit positiv, men en sak torde vara fullständigt klar, att hade människan i ett historiskt perspektiv intagit en åskådarplats och låtit naturen sköta sig själv, hade det motsagt det faktum att människan har den mest utvecklade hjärnan av alla jordens varelser.

Hur hade den svenska landsbygdens utveckling exempelvis sett ut om våra förfäder hade ställts inför samma syn på vargen som vi idag konfronteras med? Om vargens väl och ve tillåtits överskugga alla mänskliga villkor och hänsyn. Om rovdjursfundamentalismen varit spridd redan då. Hade vi då haft någon levande landsbygd med välmående viltstammar, betande djur och blomstrande hagmarker med oss in i 1900-talet? Hade vi haft någon rennäring? Med säkerhet inte!

Det gick inte att ha varg runt knutarna då och det går av samma skäl inte idag! Vi måste återföra tingens ordning till en verklighetssyn som inkluderar människan som en del av naturen. Vi hör faktiskt dit. Inga fundamentalister i världen ska väl kunna ändra den ordningen nu efter tusentals år. Gud hjälpe oss om de skulle lyckas. Om inte bromsen slås i nu och regering och riksdag visar var skåpet ska stå, kommer svensk landsbygd aldrig att bli sig lik.     

Faktum är att vi har en rättsordning där en liten klick fundamentalister kan inhibera all demokratisk beslutsfattning, och låta berörda delar av befolkningen betala priset.

Det paradoxala är ju att dessa förkämpar för vargen utger sig för att vara miljövärnare, utan att inse att detta fokus på vargen i ett större perspektiv, får för miljön stora och kostsamma negativa konsekvenser.

Lägg därtill att de sociala och hälsorelaterade effekterna samt de ekonomiska effekterna sammantaget är astronomiska. Vilket flera av staten utsedda utredare har överträffat varandra i bortförklaringar för att inte redovisa.

Rädda Jakten, RJ hävdar ett utvecklat klimatsmart naturbruk med gynnsam bevarandesstatus, i hela Sverige. Det går inte att uppnå med en frilevande vargstam i landet. Och det är inte heller nödvändigt för vargens skull.

                                                                                        Kjell Dahlin

 

 

Gynnsam bevarandestatus för landsbygden
GYBS, gynnsam bevarandestatus, är idag ett populärt ämne vad gäller vargen. Alltså hur många vargar vi ska ha.


GYBS, gynnsam bevarandestatus, är idag ett populärt ämne vad gäller vargen.

Alltså hur många vargar vi ska ha för att stammen ska bedömas långsiktigt livskraftig, alltså bevaras för framtiden. Det något ensidiga förhållandet är att detta med GYBS enbart tycks gälla just vargen. Inom parantes jordens till antal och spridning mest förekommande stora rovdjur!

Alltnog. Det borde vara dags att vända på begreppet GYBS för vargen och fråga sig vad vargen innebär för förutsättningarna för landsbygdens traditionella näringar och intressen att uppnå GYBS, alltså en gynnsam bevarandestatus för framtida överlevnad?

Kan vi ha frilevande varg, med de konsekvenser det innebär, om vi ska ha GYBS, gynnsam bevarandestatus, för rennäringen, för fåraveln, för fäboddriften, för de nordiska jakttraditionerna, för de öppna hagmarkerna med av betande djur beroende växter, osv..

Är bevarandestatusen för dessa näringar, kulturer och livsintressen av mindre vikt än bevarandestatusen för vargen? Vad ger vargen i utbyte ställt emot detta?

Det är dags för våra makthavare att inse att det för landet och för människor finns betydligt viktigare GYBS, gynnsam bevarandestatus, att beakta än den av värnarorganisationerna till helighet upphöjda vargen.

Kjell Dahlin

Rädda för resultatet

Redan 2001 beslutade regeringen att det skulle göras en socioekonomisk utredning, en utredning om hur rovdjuren drabbar människor både socialt och ekonomiskt.
Av olika och oförklarade skäl har man aldrig kommit i bås med den utredningen. Kanske fasar man för resultatet.


Utredningen ska kartlägga, in i minsta detalj, på vad sätt som vargen socialt påverkar människors vardag. Det handlar om hur den påverkar olika näringar, vilken skada den gör och vad det kostar. Det handlar också om hur den påverkar fritids och privatliv och om man drabbas ekonomiskt.

Utredningen ska också ge besked om hur markägarna drabbas i form av utebliven jakt och hur det påverkar dem socialt och ekonomiskt i form av uteblivna arrendeinkomster och köttförluster.

En intressant fråga är också vad vargen kostar för skattebetalarna. Naturvårdsverk, länsstyrelser och andra myndigheter har satt av enorma resurser för vargen. De personella resurserna är betydande liksom fordon och transporter av olika slag, konsulter och forskningsresurser.

Listan skulle naturligtvis kunna bli lång som en novembernatt utan att bli komplett och allt detta är landets ekonomiansvariga pinsamt på det klara med. Det har spekulerats i att det handlar om miljardbelopp och det är landets regering rädd för att få bekräftat.

Alla trodde att utredningen skulle komma som bilaga till Lars-Erik Liljelunds utredning, men nu säger han att det aldrig var meningen att han skulle göra den socioekonomiska utredningen, bara beakta de socioekonomiska effekterna.

Uppdraget att utreda det hela har också anförtrotts ett gäng nationalekonomer i Umeå, men inte heller där var man kapabla att presentera ett resultat.

Så fick Peter Egardt uppdraget att leda Vargkommittén. Senare fick han i tillägg att göra en socioekonomisk utredning att komplettera kommitténs betänkande med.
Även nu ”sket” det sig. Det kom aldrig någon utredning och idag 13 år efter regeringens beslut står vi där lika frågande som då.

Visst kan man spekulera, men helt klart är att det från regeringarnas sida inte finns något intresse att få fakta på bordet. Resultatet väntas bli besvärande och då vill inte de modiga ledamöterna verkställa beslutet om en socioekonomisk utredning.

 Mats Eriksson, Rädda Jakten, RJ

Det blev en ickejakt

Förvaltningsrätten gick återigen vargmaffians ärenden. Något annat var det väl knappast någon som väntat sig. Det blev, som Rädda Jakten tidigare förutspådde, inget av med jakten på de 30 vargar som myndigheterna donerade.

Idag är det vargförespråkarna som styr förvaltningen av rovdjuren, en situation som regeringen verkar vara tillfreds med. Hemska tanke, men visst ser det ut som en i förväg accepterad process. Vi ger vargmotståndarna 30 vargar, så kan ni överklaga till förvaltningsrätten och där beslutar man om inhibering av beslutet.

Nu är det väl så att knappast någon tycker att 30 vargar har någon som helst betydelse. Om det hade varit meningen att minska vargstammen med 30 individer har man fått plussa på med årets föryngring och då hade vi med säkerhet varit tvungna att skjuta av nära 200 djur.

Det som skrämmer är mera bristen på empati med de människor som tvingas leva med vargeländet inpå förstutrappan. Dock är detta ingen överraskning, det har länge varit känt.

Det som också skrämmer en del är att regeringen inte är herre över situationen.  
I stället har man lagt sig platt för de styrande i Bryssel. Kanske kan detta vara orsaken till att regeringen nu ligger under mot det röda laget med mer än 10 procent.


Mats Eriksson, Rädda Jakten, RJ

Vad kan man lära av detta​

I Sibirien satsar man nästa år nästan 7 miljoner kronor på att decimera vargstammen. I Sverige satsar man mångdubbelt för att åstadkomma den katastrof som man i Sibirien vill komma till rätta med!!!

I den sibiriska republiken Sahka har vargen blivit en sådan plåga att man betalar motsvarande drygt 3900 kronor i skottpengar per fälld varg. Målet var att fälla 3000 vargar, men tyvärr lyckades man inte fälla fler än 720 stycken.

Rennäringen i det här området håller på att falla samman på grund av vargen, men till skillnad mot Sverige, där staten försöker köra över samerna och pressa in allt fler vargar i renbetesområdet, gör man i Sibirien allt för att försöka bistå dem.
Fortfarande är giller och fällor tillåtna i Sibirien, men nu höjs röster för att man även skall få använda gift för att få död på ohyran.
Renägare vittnar om att man sett vargflockar på 30 djur i renhjorden och under de tio första månaderna 2013 satte vargarna i sig inte mindre är 9000 renar.

Man kan ju undra hur det ser ut med älg, hjort och andra bytesdjur. Med största sannolikhet är dessa utplånade. Nu återstår renhjordarna innan de söker sig in mot samhällena för att sätta tänderna i det som bjuds.

Vad kan man dra för slutsatser av detta? Naturligtvis kan vi konstatera att vargen på intet sätt kan anses utrotningshotad. År efter år lyckas de svenska så kallade forskarna livnära sig på bidrag från staten.
Naturligtvis kan man också konstatera att de understödstagare vi valt till vårt parlament inte spenderar speciellt många minuter per år på omvärldsbevakning. När katastrofen till sist är ett faktum kommer de att slå ut med armarna och verka hur överraskade som helst. Frågan är om det spelar någon roll hur vi röstar i höstens riksdagsval.

Mats Eriksson, Rädda Jakten, RJ

Vad vill vi med 2014

Det tar tid att starta något nytt och det tar tid innan det hela har fått fart ordentligt. Visst är det så att saker kan göras på olika sätt och visst är det så att man kan ha synpunkter på det.
Men, vi tycker att vi kommit igång bra och det har visat sig i antalet medlemmar. Nu är det dags att lägga korten på bordet och berätta vad vi vill åstadkomma och hur.


Anledningen till att vi startade Rädda Jakten var att vi upplevde de två stora jägarorganisationerna som allför följsamma mot bidragsgivaren staten. Vi saknade någon som vågade ta bladet från munnen när det gäller främst vargen och agera därefter. Vi har sagt det tidigare och upprepar det igen, att det saknades en organisation. En organisation säger ja till varg, den andra säger både ja och nej och därför tyckte vi att det behövdes en organisation som vågade säga blankt nej till frilevande varg i Sverige.

Frågan är kontroversiell och visst är det plats för åsikter här. Vi respekterar dem som vill ha varg och vi kräver att bli respekterade för att vi inte vill ha varg.

Rädda Jakten säger reservationslöst nej därför att just vargen dödar samekulturen, den dödar fäbodkulturen och den dödar jägarkulturen. Dessutom lägger den hämsko på det rörliga friluftslivet, den lägger hämsko på ett antal glesbygdsnäringar och den skapar otrygghet för människor som tvingas leva med vargen inpå husknuten.

De som inte respekterar andras åsikter säger naturligtvis, flytta om det inte känns bekvämt. Så säger man bara i ett läge när man inte anser sig kunna bemöta våra argument på ett sakligt sätt och därför ska vi inte kommentera uppmaningen vidare.

Vi tillhör en grupp som i dagsläget räknas till nära miljonen. Vi är jägare och vi vill skatta vår Herres skafferi. Det är inget billigt sätt att skatta, men vi gör det bland annat för att det är klimatsmart och vi gör det för att reglera viltstammarna. Vi lägger mycket pengar på det, precis som ett stort antal idrottsutövare gör.

Frågan är då hur vi ska göra det jobb som ligger framför oss. Som vi ser det finns bara ett sätt och det är att övertyga de som vi valt in i Sveriges Riksdag. Inte med påhopp, råsopar och tvivelaktiga argument, utan med fakta och verklighetsbeskrivningar. Det finns gott om exempel på hur man har det idag, ute i verkligheten.

När är en populär fråga. När ska ni ha uppnått allt det ni föresatt er? Vi vet alla att opinionsarbete är tidsödande, men det är enda vägen.
Den andra vägen är kanske för en del den enda, men eftersom det krävs politiska beslut innan eländet med vargen kan åtgärdas är detta inget alternativ för oss. Därför är det inte trovärdigt att göra en tidplan för när arbetet ska vara avslutat.

Arbetet har redan startat och det kommer att intensifieras under 2014 och om du vill vara med i det arbetet ska du omedelbart klicka dig in på vår e-handelssida och betala medlemsavgiften till Rädda Jakten.

Gott Nytt Jägarår

Mats Eriksson, Rädda Jakten, RJ

Sverige lägger sig platt för
EU-maffian


EU har gett Istituto Ecologia Applicata i Italien i uppdrag att utarbeta riktlinjerna för hur den svenska landsbygdsbefolkningen skall besegras. Deras förslag blir nu föremål för diskussioner i EU-komisionen och sedan sätts tummen i ögat på de svenska drängarna i Bryssel.

Det är ingen tvekan om att det satsas hårt på återförvildning av Skandinavien och lakejerna i lilleputtlandet Sveriges parlament darrar och bugar på ett sätt som mera liknar landsförräderi.

Nu dammar man av idéerna om en vargkorridor längs den svenska kusten upp mot finska gränsen i hopp om att detta ska öka på den naturliga invandringen. Effekten av detta blir naturligtvis att vargen kommer att etablera sig i hela landet. Istituto Ecologia Applicata föreslår att man skall lägga en ansenlig mängd krut på att övertyga samerna om att de skall upplåta renskötselområdet och att man ska göra renskötarna vänligt sinnade till denna galenskap.
Samerna är redan nere i brygga och med det förslag som nu designats i Italien kommer nådastöten. Med detta är den svenska samekulturen ett minne blott. Vi får hoppas att namnen på de riksdagsledamöter som säger ja till detta dokumenteras noggrant.

På samma sätt som man tänker våldföra sig mot samerna gör man mot fårfarmarna. Med förslag om ekonomisk gottgörelse och detaljerad beredskap om skydd för fårnäringen tro man sig om att locka dem i fällan.
Det troliga är väl att detta falsarium genomskådas av både samer och fårägare, men lika troligt är väl att man som tidigare bara kör över dem.

Den här galenskapen har inga gränser eller spärrar. Om EU beslutar enligt de italienska konsulternas förslag inrättas en viltpolis som ska stävja ”den omfattande tjyvjakten” och kontrollera efterlevnaden av paragraf 28. På bästa östeuropamanér specialbevakar man då jägarna och landsortsbefolkningen i sin iver att återförvilda den svenska landsbygden.

I den händelse man lyckas ertappa någon jägare föreslår man att all skyddsjakt skall dras in under fem år. På samma sätt ger man sig i förslaget på får och andra djurägare. Den som inte har skyddsanordningar som lever upp till direktivet nekas ersättning och detta hoppas man skall öka det sociala trycket mot jägarna djurägarna.

I det förslag som nu ska behandlas i EU ligger också fantasier om att kunna finna alternativ till den svenska löshundsjakten, att förhindra att varg och löshund kommer i kontakt med varandra. Den som äger ett par gummistövlar inser att jakten och naturvården styrs av dårar som inte har ett uns av erfarenhet när det gäller jakt och umgänge med det vilda. Dit det bär så bär det.

Utan minsta tvekan är förslag som detta tecken på en tilltagande desperation, på dårars lekstuga utan minsta tanke på att galenskapen ska finansieras av skattemedel.

Allt detta borde vara de svenska politikerna fullständigt främmande. Debattens vågor går emellanåt höga i landet på grund av att välfärdsstaten Sverige vill leka i en högre division än finansministerns pluska tillåter. De gamla dör av undernäring på våra äldreboenden. De får för dålig mat och för lite mat. Det finns inte pengar nog.

Den svenska skolan schavotterar gång efter gång. För varje gång halkar vi längre och längre ner på listan över berömvärda länder. Resurserna är för dåliga, lärare i tillräcklig mängd och med tillräcklig kompetens kan inte anställas. Det fattas pengar.

Landstingen går på knäna. Det fattas pengar till sjukvården. Patienterna hinner till kyrkogården långt innan de hinner passera kön till sjukvården.

I det läget satsar man som om man hade outsinliga mängder med resurser. I privat ekonomi skulle den här ekonomiska modellen sluta i katastrof, men storkarlarna i regeringen satsar på lån för att vara EU till lags.

Mats Eriksson, Rädda Jakten, RJ

Vargjakten, en ickejakt

Beslutet att skjuta av 30 vargar var helt i linje med vad man skulle kunna vänta sig. Om beslutet mot förmodan skulle verkställas innebär det i praktiken absolut ingenting. Enda fördelen med detta är att fler får klart för sig vilken klass vi har på understödstagarna i parlamentet.

Det verkar som om de flesta fått för sig att den svenska vargstammen ska regleras så att den håller sig mellan 170 och 270 individer totalt. Så är ju inte fallet. Det är minimiantalet som ska ligga där. Något tak har man inte angett.

Den första frågan man borde ställa sig är hur många vargar vi har i Sverige idag. Bevarandesidan och myndigheterna mörkar och skriver ner. Hur många år sedan är det som man sade 300 vargar? Det verkar som om vargarna reproducerar sig med endast 25 vargar per år, om man ska tro ivrarna.
Nu har man i alla fall medgett 400 vargar, men hur många finns det i verkligheten? Är det 800 eller 900 stycken, eller är det kanske fler?

Beslutet att skjuta av 30 vargar i tre län får ingen annan effekt än att tusentals människor blir förbannade på politikernas flathet och oförmåga. Om jakten skulle haft minsta inverkan på vargstammen borde man skjutit av i storleksordningen 150 djur.
Nej, säg som det är, målet att Sverige skall ha 3000 – 5000 vargar ligger fast. Den nu beslutade jakten är endast ämnad att ge de utsatta människorna i vargland några småsmulor i hopp om att de kanske håller truten.

Mats Eriksson, Rädda Jakten, RJ


”Icke frilevande varg med synnerligen gynnsam bevarandestatus”.

Tankenötter i juletid

I den nu antagna rovdjurspropositionen står att sådana hänsyn skall tas till den nordiska jaktkulturen, löshundsjakten, rennäringen och fäbodbruket, så att dessa kulturyttringar och av dessa beroende mångfalder kan föras vidare till kommande generetioner.

Hur ska detta uppnås med en frilevande vargstam i landet?

Ansedda rovdjursforskare har uttalat att det inte finns andra skäl att hysa varg i Sverige än politiska skäl. Att varg i Sverige eller inte enbart är en politisk fråga, utan global betydelse för arten varg.    

Kan, mot den bakgrunden, politiska skäl vara skäl nog att genomföra denna odling av en vargstam i Sverige?

Det har sedan länge poängterats att projektet att hysa varg i Sverige inte kan föras till ett lyckligt slut utan att acceptans uppnås hos den drabbade befolkningen. Miljoner svenska kronor beviljas till olika projekt som har som mål att öka människors acceptans för varg. Men vad händer i verligheten? Jo,  acceptansen för varg minskar i samma takt som vargstammen växer och sprider sig. För varje ny människa som kommer i kontakt med vargar har motståndssidan ökat med en. Verkligheten slår nämligen sönder teorin. Tron på en ökad acceptans för varg har därför ingen som helst verklighetsförankring.

Kommer acceptans för varg någonsin att uppnås i drabbade delar av landet?

Detta svenska vargprojekt har kostat och kostar fortlöpande gigantiska summor.

Samtidigt som bl.a. vård, skola och omsorg skriker efter mera pengar för att klara behoven. Omsorgen om vargarna upplevs större än omsorgen om landets medborgare.

Är denna prioritering rimlig?

Trots att flera stora statliga rovdjursutredningar under senare år har presenterats, har hittills ingen heltäckande socioekonomisk analys kunnat presenteras av vad en svensk frilevande vargstam verkligen kostar. Däremot har svårdefinierade positiva effekter kunnat kostadsberäknats. Hur kan ett för människor så stort och omvälvande projekt klubbas igenom i svenska folkets högsta beslutande organ, utan att de verkliga konsekvenserna för medborgarna utretts och kartlagts?

Är denna tågordning  försvarbar?

I den nu tagna rovdjurspropositionen står att blotta vetskapen om att det finns rovdjur i våra skogar innebär ett välbefinnande för många människor och en välfärdseffekt om 12-14 miljarder svenska kronor över en femårsperiod. Detta är ett slag i ansiktet på av vargen drabbade människor, som känner någonting helt annat än välbefinnande!

Ökar denna skrivning i propositionen acceptensen för varg och förtroendet för politiken?

Av den ursprungliga skandinaviska vargstammen fanns inte några individer kvar när de vargarna som är upphov till nuvarande population dök upp i landet. Den stam som nu vårdas för gigantiska summor, är en avknoppad gren av den stora  östeuropeiska vargstammen, vilken nu kommit att kallas skandinavisk vargstam.

Är det ärligt att torgföra dessa ”ryssvargar” som skandinavisk varg, och dessutom klassa dem som utrotningshotade?

Alla organisationer som varit representerade i den statliga Vargkommittén har ställt sig bakom en gemensam målsättning att arbeta för en svensk vargstam med gynnsam bevarandestatus. Det anmärkningsvärda är att en av dessa organisationer också säger sig driva målsättningen Nej till frilevande varg i Sverige.

Innebär detta en målsättning om en icke frilevande svensk vargstam med gynnsam bevarandestatus?

Kjell Dahlin

Älgförvaltning i vargland​​

Älgförvaltningssystem innebär för de flesta ett sätt att förvalta den resurs som den svenska älgstammen utgör på ett sätt som ger maximal avkastning genom jakt över tid. Alltså vilket jakttryck som älgstammen inom olika områden tål med hänsyn till kvalitet, numerär och skadebilden på skog och grödor. Ett gemensamt ansvar för jägarna och markägarna.

     Men dagens verklighet är nu inte så enkel.

Det finns idag i stora delar av mellersta Sverige ett växande antal älgjägare i våra skogar, som inte förhåller sig till några förvaltningsplaner och som inte bryr sig ett dugg om vilket uttag som älgstammen tål, och som dessutom jagar 365 dagar per år – vargen.

Jägarna och markägarna har alltså förvalta de älgar som klarat sig från vargarna, något som dessutom förändras från dag till dag. Och i takt med att vargreviren blir allt mindre och ligger allt tätare, blir antalet vargar per ytenhet allt flera och de förvaltningsbara älgarna allt färre.

Och som en konsekvens redan nu eller ganska snart inom vissa områden ej längre tillräckligt många för att tåla jakt.     

Om älgförvaltning ska vara liktydigt med att avgöra om jakt på älg överhuvudtaget är möjlig eller inte, av hänsyn till antalet vargar, ger ordet älgförvaltning en något konstig smak på tungan. Älgförvaltningen blir ju då snarare en del av vargförvaltningen.

Att agera för det omvända, alltså att minska vargtätheten i avsikt att behålla en  älgstam på en jaktbar nivå, vilket för många torde vara en mera rimlig hållning, ligger ju utanför älgförvaltningens ansvar.

Allt arbete som jägare och markägare lägger ner på att ta fram fina älgförvaltningsplaner blir inget annat än ett spel för gallerierna, eftersom vargens påverkan på älgstammen ligger utanför deras kontroll och situationen förändras snabbare än bläcket hinner torka på papperet.

För älgstammens framtid torde det vara viktigare att förvalta vargstammen än älgstammen!

Kjell Dahlin



Miljörörelsen är en bluff

I stället för att arbeta med överkonsumtion, klimatproblem och det faktum att cirka ett hundratal flercelliga organismer i Sverige står nära randen för utrotning satsar den samlade miljörörelsen i vårt land all sin energi på att bevara den inplanterade vargstammen. Den svenska miljörörelsen är en bluff.

Redan 1987 noterade New Economics Foundation att världen den 19 december konsumerat mer än jorden förmår att producera. År 2013 korsade kurvorna varandra redan den 20 augusti. ”Overshoot day” inträffar tidigare för varje år som går. Vi är inne i en spiral som inte går att hejda. Hur mycket energi lägger regeringen och miljörörelsen på detta?
Vi importerar och transporterar i en omfattning som just nu håller på att förgöra vår planet. Grönsaker, frukt, bröd, kött, fisk, mjölk och annat transporteras runt utan tanke på att varje flygfrakt eller långtradarlass bidrar till den globala klimatkatastrofen. Hur ofta hör man miljörörelsen förfasa sig över detta?
Miljörörelsen borde stå på barrikaden och uppmuntra lokal produktion av olika slag, de borde värna det svenska odlingslandskapet, stödja fäbodbruket, rennäringen, jakten, fisket, bärplockningen och många, många fler grenar i den lokala produktionen av livsmedel. Om detta hör man inte ett ljud från miljörörelsen, Däremot har man inget emot att vi rensar haven på fisk. Vi sanktionerar rovdjursstammar som aldrig tidigare. Vi tillåter att rennäringen, den kanske mest miljövänliga och största livsmedelsproducenten tvingas avstå 80 000 djur årligen till rovdjuren.

Vi avstår från att skörda älg, rådjur och andra djur ur vår Herres skafferi i en omfattning som är ofattbar för den som försöker använda så få importerade livsmedel som möjligt.

Vi hindrar eller i bästa fall försvårar animalisk produktion av alla slag. Vi tar död på fåravel och fäbodbruk. Vi säger ja till förbuskning av det svenska odlingslandskapet och nej till bevarande av unika växter och miljöer. Vi säger ja till en östeuropeisk vargstam som kostar oss miljarder varje år. Samtidigt glöms ett hundratal andra arter av, som verkligen är utrotningshotade.

Vi säger ja till försämrad livskvalitet och förklarar krig mot landsbygden och vi gör vad vi kan för att spoliera det rörliga friluftslivet.
Man frågar sig vem eller vilka som är de största tillskyndarna till denna miljövidriga galenskap och man tror inte sina ögon och öron när man måste konstatera att det är landets miljöorganisationer, alla politiska partier och media. Man häpnar när de ändå har mage att för skattepengar åka flyg till miljökonferenser runt om i världen. Till vilken nytta, frågar man sig. Ingen miljöåtgärd är för liten har vi lärt oss. Alla utom ovan nämnda.

Människan må vara den intelligentaste av alla jordens varelser. Synd bara att det är så klent med förståndet.

 

                                                                                                                                                        Mats Eriksson


Den politiska leken med vargen

För ett antal år sedan hävdades att vargen hade en naturlig skygghet och att vargbesök i samhällen och byar kunde betraktas som ytterst sällsynta händelser.

Idag när utvecklingen gått dithän att vargbesök inne i byar och samhällen har blivit vardagshändelser, har detta blivit ett för vargar naturligt beteende!
Man kan inte undgå att slås utav hur ”flexibla” propåerna om våra vargar är, hur de anpassas efter händelseutvecklingen. Vargsäkra stängsel som med tiden blev vargavvisande, vargar som inte tog sig in i djurhagar via vatten osv.
För den intresserade har det under lång tid funnits mängder av rapporter som beskrivit utvecklingen i andra delar av världen, där vargarnas antal växt, samtidigt som den naturliga födotillgången minskat. Där har vargen blivit en plåga och ett gissel för människorna och det är där som uttrycket varghatare verkligen hör hemma. Där är vi inte riktigt än, men vi är på god väg. Risken att utvecklingen leder fram till samma helvete för landsbygdens människor i Sverige om inget görs är överhängande. Allt prat om biologisk mångfald och vargens betydelse för hotade ekosystem är inget annat än ekosofisk propaganda. Vem kan belägga att något ekosystem tagit skada under de mer än hundra åren som varg inte fanns i landet? Det politiska spelet med vargen utan stöd av några biologiska argument, kommer att få oöverskådliga konsekvenser för svensk landsbygd.
Det finns ingen naturromantik i att ha hungriga, orädda och vilda vargar runt knutarna. Den naturromantiken upplevs bara av människor som enbart kommer i kontakt med vargen via vinklade inslag på TV-skärmen.
Det är i sanning märkligt att vi i landet Sverige spenderar hundratals miljoner kronor årligen för att uppnå något som man i andra länder gör allt för att bli av med. Och ännu märkligare är att det nu i en regeringsproposition påstås att vargen bidrar till människors välbefinnande och en välfärdseffekt till ett värde av 2,5 till 3 miljarder kronor per år! Det är respektlöst mot den drabbade delen av befolkningen!

 

Kjell Dahlin

Regeringens rovdjursproposition ger upphov till frågor

Regeringens proposition En hållbar rovdjurspolitik 2012/13:191 ger upphov till flera frågor än de som besvaras. Det finns anledning att belysa några formuleringar i propositionen som väcker frågor om vad regeringen egentligen menar. Eller i klartext, vad är formuleringarna värda? Vad kan människor som mot sin vilja fått vargar till grannar förvänta sig? Vad finns för konkreta förslag att ”backa upp” orden med?

Ett urval formuleringar ur propositionen. 

Vad gäller målen för vargstammen i Sverige föreslår regeringen bl.a. att,
”vargens referensvärde för gynnsam bevarandestatus när det gäller populationen, med utgångspunkt i Skandulvs redovisning av minsta livskraftiga population om 100 individer, ska vara 170-270 individer”.

Beträffande referensvärdet för populationsstorlek skriver regeringen också,
”att det är den storlek på artens population som bedöms vara det minimum som är nödvändigt för att på lång sikt säkerställa artens livskraft”.

Den för människor viktigaste frågan säger man inget om. Hur många får dom bli? Hur många vargar ska den drabbade delen av befolkningen tvingas stå ut med?


I den s.k. Ekosystemansatsen skriver regeringen att,
”ekosystemansatsen betonar vikten av försiktighetsprincipen. När det gäller rovviltsförvaltning handlar försiktighetsprincipen om att vara särskilt varsam i hanteringen av de stora rovdjuren till dess att populationerna nått och bibehåller gynnsam bevarandestatus”.
Men i samma stycke står också,
”Försiktighetsprincipen handlar även om att bevara och säkra fortlevnaden av landets unika kulturyttringar, bl.a. rennäringen och fäbodbrukandet och därmed ge förutsättningar för att den biologiska mångfald som gynnas och upprätthålls genom dessa näringar, kan finnas kvar för kommande generationer. Även andra näringar på landsbygden bör värnas i syfte att upprätthålla ekonomiskt och socialt hållbara samhällen och balansera den pågående urbaniseringen”.

Vad innebär detta? Ska man äta upp kakan och ändå behålla den?

Regeringen skriver i proposition angående hundar i jakten,
”Den svenska viltförvaltningen är mycket beroende av jakthundsanvändningen, vilken sedan urminnes tider är en del av den nordiska jaktkulturen. Vid jakt ställs ofta krav på tillgång till lös hund. Syftet med detta är dels att leda jägaren till viltet, dels att få viltet i rörelse och göra det jaktbart. Vidare används lösa hundar för att hämta vilt eller att spåra upp skadat vilt. När vilt skadats i samband med exempelvis trafikolyckor är jägare med eftersökstränade hundar en förutsättning för att snabbt spåra upp och förkorta onödigt lidande. Den stora betydelse jakthunden har i viltvården och för möjligheten att förvalta starka stammar av vilt och därmed begränsa skador på landsbygdsnäringar innebär att hänsyn bör tas även till löshundsjakten i ekosystemsansatsen”.

Man betonar helt riktigt jakthundens betydelse i den nordiska jaktkulturen och säger att hänsyn bör tas till löshundsjakten. Men vad innebär det? Vad är det i klartext för hänsyn till löshundsjakten man menar? Det är det många hundägare som skulle vilja veta!

Under rubriken Socioekonomiska aspekter och underrubrikerna Kostnader och Nyttor står å ena sidan bl.a. följande,

”Enligt betänkandet (Vargkommitténs betänkande, min kommentar) har negativ påverkan av stora rovdjur visat sig vara svårare att kvantifiera än de positiva värden”.
Men å andra sidan bl.a. följande,
”För många människor bidrar själva vetskapen om förekomst av stora rovdjur i landet till ett välbefinnande. I betänkandet (Vargkommitténs betänkande, min kommentar) redovisas att det finns en betydande välfärdseffekt av att hålla livskraftiga populationer av de fyra stora rovdjuren i Sverige, uppskattningsvis motsvarande cirka 12-14 miljarder kronor under en femårsperiod”.

Alltså att sätta siffror på de negativa effekterna har man överhuvudtaget inte lyckats med, men att påföra en välfärdseffekt på cirka 12-14 miljarder kronor över en femårsperiod på plussidan, det har man lyckats med.

Ska välbefinnandet hos en del av befolkningen uppnås genom att en annan del av befolkningen får sitt välbefinnande raserat? Tycker man det är OK?

En annan sak att märka i denna proposition är hänvisningen till Vargkommitténs betänkande. Där står följande,

”I Vargkommitténs betänkande ingår en gemensam åsiktförklaring som samtliga experter som representerar organisationerna i kommittén ställt sig bakom. Förklaringen uttrycker att ambitionen är att så långt möjligt kunna förenas i en gemensam syn på hur en hållbar rovdjurspolitik för varg ska kunna utvecklas”.

Denna gemensamma ambition om en hållbar politik för varg inkluderar således även representanterna för BÅDA jägareorganisationerna.

Hur är det möjligt?


 

Kjell Dahlin


 

Generell skyddsjakt på varg måste till!​

Vargstammens tillväxt i Sverige har denna höst blivit tydlig för många människor. Och nu på ett sätt som inte bara berört djurägare och jägare, utan också en stor allmänhet i samhällen och städer. Många börjar nu förstå vart vi är på väg och frågar sig om det ska vara på detta viset.

Hur ska man känna trygghet för barn och husdjur med vargar springande på den egna täppan, frågar man sig?

Vargobservationerna har aldrig tidigare varit så många som denna höst, och incidenterna med jakthundar inblandade har varit otaliga. Vad gäller detta är det viktigt att påpeka att en del varg-hund möten p.g.a. turliga omständigheter ändå slutar lyckligt och därför inte hamnar i någon statistik. Mörkertalet för varg-tamdjurs incidenter är troligtvis mycket högt.

Det är inte rimligt att människor på den svenska landsbygden ska behöva ha ett av världens mest potenta stora rovdjur runt knutarna, med allt vad detta innebär. Det finns, som vi ser det, ingen möjlighet att hysa varg i de svenska odlingsbygderna, utan att det innebär stora inskränkningar i människors livskvalitet. Människor ska inte behöva sälja sina fastigheter och flytta för att kunna ägna sig åt sina livsintressen.

Det finns heller inga biologiska skäl att i Sverige, till stora kostnader härbärgera en grupp vargindivider, som det finns skäl att misstänka vara av varierande genetiskt ursprung. Det finns tvärtom flera, biologiska, ekonomiska och sociala, tungt vägande skäl att inte göra det.

Förbundet Rädda Jakten RJ hävdar att vi nu nått en punkt där generell skyddsjakt på varg i Sverige snarast måste införas. Detta för att  i första hand successivt minska stammen. Och på sikt nå vår målsättning, inga frilevande vargar i Sverige.

Förbundet Rädda Jakten RJ

Kringelfjorden, mars 2014 Foto:Kjell Dalin
Foto:Kjell Dahlin

Klicka på annonsen för länk till ev. hemsida.